Mer ord

 Kunde inte hålla mig värst länge…mer ord föds i tystnaden….
 
Lyder som följer :
 

“Livet på bloggen är inte som livet självt”

Sagt av god vän IRL i lördags kväll på middagsbjudning.

“Tell me more”, tänker jag. Vem vet inte att livet själv består av många pusselbitar och har man inte översikt över alla har man heller inte blick för detaljerna. Det går heller inget vidare att sålla och hitta de rätta pusselbitarna. Jag har rätt bra överblick men dåligt sinne för detaljerna. Särskilt utan överblick, men även med. Nu talar jag pussel. Men klart att det också gäller livet självt. När jag pusslar på facebook och inte har sett bilden innan jag börjar, blir detaljerna viktigare. Färger och små konstiga skiftningar. När pusslet är färdiglagt visar det sig att jag har lagt det upp och ner…

Tänk om det är så på riktigt också ? När livet är nästan över, inser man plötsligt att man har liksom levt det helt huvudlöst, med fötterna upp och huvudet ner. Att man har börjat med helt fel bitar och att det inte alls såg ut som man hade tänkt sig. Det enda jag på förhand vet är att jag har lagt det för långsamt, men vad spelar det egentligen för roll om jag tids nog kommer fram till samma resultat som “den blixtsnabba”, in the end. Om man har dragit i stort sett samma slutsatser fast från en annan synvinkel och på en annan tid, vem bestämmer då vilket sätt som är sämst ? Och vem bestämmer vad som är livet självt och hur och när och var det ska levas och i vilken takt ? Vem dikterar egentligen villkoren ?

Men i lördags lät jag mig inte nedslås av den goda vännens uttalande, som jag skulle ha gjort så många gånger förr. Helt enkelt för att jag inte tyckte att det var mitt problem. Det var nog hennes problem att hon inte såg möjligheterna i bloggandet och heller inte möjligheterna i kontaktskapandet på nätet. Och eftersom hon inte gjorde det, denna vanligtvis så skarpa analytiker, såg hon ingen möjlighet för oss andra heller. (Eller…fast det gjorde hon nog, fast hon ville skapa lite debatt ;-))Vi var ju förstås överens om det mest väsentliga. Att man inte kan ersätta nätkontakter med närkontakter live, men däremot kunde hon inte se tjusningen i att just ha datorn som medel att nå och få kontakt med helt okända människor. “Så synd”, tänkte jag. “Om henne”. Men det finns förstås förklaringar till allt. Varför hon inte vill och orkar och varför jag vill och orkar. Orkar med just det fenomenet just nu. Men jag var nöjd med att jag kunde hävda att inget var mer rätt än det andra. Att människor som är kontaktfinnare på nätet är sämre människor än andra, men det är heller inte tvärtom. I ett tidigare skede av mitt liv hade jag nog tagit åt mig och känt mig nästan kränkt av ett för mig, som jag tyckte, nervärderande tänkesätt.

Och nu sitter jag här och grunnar över helheten. I mitt liv alltså. Och vet på ett ungefär hur bilden ser ut…men detaljerna ? Egentligen är det bra lustigt. Förut har jag ju levt i detaljerna, mitt i livet, gjort alla fel och format fel tankekedjor…har det visat sig i sinom tid…för att jag inte har vetat riktigt vart jag ska ta vägen. En sak till som dryftades på denna synnerligen livgivande middagsbjudning var det här med målet och vägen. En av oss hävdade att det är en bluff detta med att vägen är mödan värd, om man aldrig når fram till målet. Och fick mothugg förstås. Men det finns ju en poäng. Om man sitter och lägger ett väldigt svårt pussel i flera timmar, eller kanske månader och år, och så visar det sig att det inte blir klart innan man ser vad det föreställer, så att säga. Var livet inte mödan värt då ? Hade man inte roligt när man la pusslet ?

Apropå munkarna i Burma, kom jag att tänka tänka på att världens mest fredliga religion inte har någon Gud och att målet för buddisterna är att uppnå ett “ingenting”. Undrar om det har ett samband med mitt liv, de där tankegångarna eller om det inte passar in i mönstret ? I alla fall kan jag ju med säkerhet säga att dessa eviga existensiella frågor har aktualiserats för mig i och med att jag har suttit med ett pussel på nätet som någon av mina vänner på Facebook har gjort i ordning åt mig där och bjudit in mig i. Och visst kan man pussla IRL, och också har ju metaforen “livets pussel” varit en hit genom århundradena, fast …hade jag inte pusslat “URL” hade kanske inte frågan om hastighet och färdiga bilder och helhet kommit upp. Inte heller hade det uppstått en intressant diskussion på en fantastisk middagsbjudning ”i levande livet” …

(Och gott var det också !)

 Eller vad ska man tro ?

Döm inte !

Lär och lev…wherever…

Eller…

Lev och Lär…Du bestämmer ordningen själv !

Domaren har gått och gömt sig…försvarsadvokaten är fullt sysselsatt med “stureplansprofiler” och “moi” har lämnat “soffstadiet” i sin utveckling och är definitivt på väg mot fönstret.

Jag ser bilden lite suddigt på håll…så ni får lägga ert pussel själva.

See you in space in that case, if you want to !

Tjolahopp !

4 kommentarer

Filed under Tid

4 responses to “Mer ord

  1. Inger

    Hej min vän Miroll!!!
     
    Så trevligt att på mitt rosa änglaspace få celebert besök av dig. Ja kära nån snart börjar PROGRAMMET Men nu ska vi inte tvista om det. Undrar hur du mår. Skönjer en lite vemodig Miroll. Själv har jag varit nere i en svacka men tagit mig upp igen. Ont krut förgås inte så lätt inte. Gubben och jag håller på att sälja vår villa och har fått en fin fyra. gubben min inte kry tyvärr… Jag önskar dig allt gott och skickar dig en ängel.

     
    Kram från Inger på bloggen

  2. tg

    Hela livet är ett pussel.
    När inte bitarna passar ihop, använder man våld.
    Som i Kina, Burma och andra länders fall.
     
    Oj så många kontakter och vänner som datorn och bloggandet gett människor runt om i världen.
    Tänka att sitta och chatta i realtid med någon på andra sidan jorden.
    Dessa hjälpmedel har fört samman många, som säkert även blivit vänner för resten av livet.
     
    Fram för flera Internet!
    Länge leve rymdraketerna! 

  3. Aniara

    hm ja, oroar mig inte så mycket för det där med nätet och irl. Har kört båda parallellt, mer eller mindre av det ena eller andra under perioder och i olika former, en himla massa år nu.  Och tja, det ena kan ju ge det andra och tvärtom.Sätta upp mål med mitt liv, hm, det har jag nog aldrig gjort och kommer förmodligen inte att göra det heller. Kanske jag får ångra nån dag.Fast finns det egentligen nåt "stort" mål? Mer än slutet då.Annars är det väl ändå oftast så att det gäller att göra saker så bra du kan under resans gång.Ja, om man inte strävar efter att bli odödlig då eller så.Och det krävs det allt en hel del för att bli.Ja, om man nu skulle viljakanskeÄh, vet inte, svamlar

  4. Eva

    Såna finns det gott om tyvärr, de där som inte kan se något gott eller bra i sådant som de inte själva håller på med. Jag har bland annat en bunt med systrar som är såna. Och jag kan inte låta bli att känna mig väldigt kränkt av det, för det är ju mig de menar när de säger att de inte kan förstå hur folk kan/vill7hinner/orkar/ids sitta och chatta/blogga etc…
     
    I en annan del av mitt liv orkade jag med folk irl nu gör jag oftast inte det längre, hade jag inte haft blogg och chat, forum och mail att tillgå hade min värld varit en social öken.
     
    Livet är ett pussel och jag tycker nog det är roligast så länge man håller på, det är likadant om man t ex lägger patiens, när man är klar, visst var det roligt att få ut patiensen eller lägga klart pusslet, men sen plockar man bara undan det och börjar på något nytt. Jag håller på vägen, att det är den som är det viktiga, för målet, det är så långt bort och det vet man så lite om, och när man är där? vad gör man då? börjar en ny väg mot ett nytt mål förmodligen. och jag gillar den dikten mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s