Att känna och tänka efter eller att tänka och känna efter ?

 
Jag vågar inte riktigt känna efter det jag innerst inne tänker. Orkar jag det här ? 
 
Två månaders tjurrusning ut i ljuset, in i det bekräftande arbetslivet där jag av någon dunkel anledning är någon att räkna med. Sen högg den stora mattheten tag i mig bakifrån ungefär samtidigt som alla dessa "bedömningar av barn" föll över mig framifrån. Ett stort oförutsett monster som jag inte hade räknat med, tror jag. Allt annat hade jag tagit med i beräkningarna, inklusive att taket skulle falla in och jag skulle glömma mina planeringar och tappa nycklarna, att klasser skulle bråka och att jag skulle tappa kontrollen och jag kände mig ändå väl förberedd på det, men när det kommer in något stort oförutsett jobb  är det som om jag inte räcker till för något alls längre.
*Poff*, där gick luften ur den väl uppblåsta ballongen, tänkte jag med viss sorg, men for ändå vidare som ett skållat troll tills jag igår upptäckte att jag helt enkelt hade drabbats av en helt vanlig svensk hederlig bondförkylning. Tänk att såna kan slå ut människors försvar så kapitalt. Såväl fysiskt som psykiskt.
Och här blev jag sittande som våt fläck betraktad. Inte vatten värd. Men nu förstår jag åtminstone varför.
Det regnar i mitt hjärta. Och utanför mitt fönster. Finns det inte nåt litet piller mot sånt ?
 
Men jag tror att jag måste träna på att tänka och känna efter i förväg mer. Har en sådan ivrig oro i mig att inte hinna med det jag tänker och känner innan jag har glömt bort det och allt är för sent. Jag tror att jag måste hitta ett bättre sätt att organisera mina tankar innan de far på egna utflykter. Jag tror att jag måste köpa ett kollegieblock och tusen mappar att stoppa alla mina lappar i. Fast jag måste namnge mapparna så jag vet var jag stoppar lapparna. Jag tror att jag måste organisera min kropp så att den sitter stilla när den vill springa och tvärtom. Att inte reagera på omedelbar impuls utan på mina egna klara och väl sammansatta tankar som jag vet finns där inne bara jag sansar mig en aning och hör efter trots att min hörsel börjar bli dålig efter trumlektioner i helklass som jag har gett under hösten. Men en inre röst måste jag alltid kunna förnimma, inte via hörseln utan via känseln. Även den kan dock klinga av om jag inte passar mig. Har jag inte redan varit sjukskriven på grund av utmattningsdepression ?
 
Jo, och nu börjar jag känna igen symptomen….faller lättare i gråt (på genrep på kören senast på min egen födelsedag), är mer ute på nätet och fladdrar fast jag vet att jag borde göra tusen saker. Ju mer jag vet att jag borde göra desto mer fladdrar jag. Och sist men inte minst, jag sover sämre! Därav den stora mattheten kanske, men frågan är vad som är orsak och verkan…..
 
Och den stora mattheten…det är inte sömnighet jag pratar om utan en slags handfallenhet, bokstavligt talat. Det känns som om all kraft och ork rinner ner genom armarna och ut genom fingertopparna.
Fast det har inte hänt än. Inte än. Bara nästan. Måste skynda mig att hejda mig så att det inte händer igen….
 
Men den stora och största skillnaden mot hur det kändes när det verkligen var kris för drygt 1½ år sedan är att jag nu fortfarande känner lust till mitt arbete.
Jag gråter inte när jag tänker på jobbet.
Jag vill dit igen…..

5 kommentarer

Filed under Mänskligt

5 responses to “Att känna och tänka efter eller att tänka och känna efter ?

  1. san

    Vila och ta hand om dig och förkylningen och tänk inte på några måsten eller borden. När du sedan kurerat dig och är återställd går du till jobbet glad och lugn och frisk.
    Doktor San ordinerar vila och harmoni.
    😉

  2. tg

    Nu är det så där många ord igen … an, ben, ön och … jag vet bra inte vad.
    Bara så du vet … jag var här en stund …

  3. Millroll

    Tack San för den fina ordinationen. Hörsammas så gott det går. =)
     
    Tack Dark Side för din närvaro. Kan kanske behövas ibland.
    Rent informativt kan jag meddela att det här är en blogg som jag delvis använder för att jag vill skriva lite ibland. Ord och sånt.. Men vi kan nog säkert vara vänner ändå…;-)
     
     

  4. K

    Kära CVar bara rädd om dig så gott du kan och låt andra jobba lite också om det går.Omtanketänker på dig!/k

  5. Eric

    Så där brukar jag också känna mig.Det enda botemedlet som fungerar för mig är en riktigt lång promenad eller löprunda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s