Skrapa på ytan

Att skriva då och då är som att skrapa lite på ytan.

Få med något typiskt för det som just nu pågår men som inte har varken med mig eller övriga världen att göra.

Inget fel i det.

"Skrapnos" är bara mitt förnamn, och även om jag ibland har drömt om att skriva något "på riktigt", både i bloggen och utanför den, så tänker jag så ofta själv att jag helst läser den där texten som lämnar så mycket åt läsaren att fundera över att man nyfiket vill komma tillbaka och läsa mer. Att få ett helt paket serverat för sig, visserligen skickligt och elegant komponerat, ger en väldigt stark mättnadskänsla och jag är inte så säker på att jag är så nyfiken på att komma tillbaka och höra mer, om det inte är så att jag känner personen ifråga och i så fall har ett mer personligt intresse av att veta mer.

Och egentligen är det samma sak med allt man försöker förmedla till andra människor. En lärare som berättar hela historien redan första lektionen får inte så många vetgiriga och nyfikna elever som den som låter barnen undersöka vissa saker själva. Att bara berätta det barnen frågar efter är egentligen en ganska bra tumregel. Fast man måste ju först så ett litet frö så att de får impulser att fråga om nya saker de inte visste att de ville veta. Att vara lärare är ju en specifik situation, men även utan att ha en sådan "lärare-elevrelation" kan man kanske fundera över hur man kommunicerar med andra människor. Vissa älskar att tala om att "så här är det….", medan andra gömmer sig bakom en ganska bekväm och ansvarslös roll i samtalet…"jag varken kan eller vet nånting".

Ibland tror jag att det handlar om att man är storasyskon eller småsyskon, fast det stämmer förstås inte alltid. Tur det! Det vore vore ju olidligt om alla teorier alltid stämde till punkt och pricka.

Fast en sak vet jag och det är att det stämmer rätt bra på mig. Jag är lillasyster och jag har lutat mig bekvämt tillbaka och tänkt att de där stora som vet och kan allt får prata och stå i och det är ju ingen idé att lägga sig i ändå för de inpass jag gör är oviktiga i sammanhanget. Jag var ju alltid för liten för att veta och kunna något. Eller så skojade jag om det hela, och fick uppmärksamhet på det sättet. Men…till skillnad från hur det är nu…blev jag grymt skicklig på att lyssna.

Lyssna in såväl sakförhållanden i samtal, som det känslomässiga bakom orden. Bra kunskap, men när jag utbildade mig till lärare ledde den kunskapen till att jag blev alltför inkännande med eleverna och för lite av den "storasyster", i dess positiva bemärkelse, jag borde ha varit. Ett beteende jag sen har fått kämpa mig till under årens lopp. För jag har märkt att det är svårt att förstå andra för bra utan att bli uppäten, och provar jag den andra vägen, har jag svårt att vara lagom lyhörd utan att bli för sträng eller tråkig.

Det där gäller med alla människor men visar sig förstås extra tydligt i umgänge med barn. Nu kan jag ju både ta ordet och ibland behålla det, fast det känns inte alltid naturligt.

Märkligt hur ens livsbetingelser under barndomen kan prägla en. Och så funderar jag nu vidare….Vad är det då jag vill säga som är så viktigt när jag tar ordet ? Och vad vill jag att åtminstone någon eller några ska bli nyfikna på ? Är det också något jag har tränat mig på att glömma bort…inte tycka att det var så viktigt, kanske ? Något som kan vänta tills alla andra har sagt sitt.

Så jag skrapar lite på ytan så länge, tills jag kommer på det där jag har gått och burit på så länge. Eller har jag det ?