Snart ska jag gå….ska bara göra en grej till…skriva lite till…kolla, titta…jag har tid på mig….jag hinner…och…?
*Poff*
Jag hann inte. Försenad igen. Det är den där sista kvarten som varje dag liksom går upp i rök, och kvar står jag ofärdig och snopen. Förstenad i min försenade kropp. Jag hade ju allt under kontroll. Också, plötsligt inte.
Nu har jag börjat träna igen. Träna min lite (en aning) för stora kropp med mitt lite för lilla gymnastikprogram, varje morgon. 10 minuter tar det och jag märker att både kropp och själ behöver det. Det har hjälpt förut så det borde gå igen. Men jag borde också träna min tröga hjärna att fatta att den där extra kvarten finns inte. Jag kan lika lite expandera tiden med min tanke som jag kan förminska min kropp utan arbete.
Men mitt i allt detta svävar mitt hopp om försoning och en ljusare framtid. En dröm om att en vacker dag kunna förflytta mig i allt utan friktion och motstånd. Tiden är allt och ingenting och jag är dess visare som sätter den på dess rätta plats. Men först måste jag träna hjärna, organisera mitt blodomlopp, och gymnasticera min kropp för att allt inom mig och runt omkring mig ska kunna löpa fritt utan besvär.
Och hur det nu är…medan jag tänker och tränar så är jag ju där igen.
Tiden har gått ut och jag blev kvar i mina futtiga bestyr….men det blir nog bättre sen ?
Time in Stockholm 
Tid 
Hm hm. Mycket intressant. Den där sista kvarten har jag också funderat över. Ibland gör jag saker baklänges vilket betyder duscha först och data (lite) sist, eller inte alls. Den sista kvarten ska man nog beräka 20 minter till för den innehåller alla de små i den stunden viktiga saker som man inte kommer ihåg innan. de som gör att man känner sig på plats, redo, att gå…Atmosfären är tung på jorden. Vi behöver verkligen hålla våra kroppar starka för att orka förflytta oss. Blir kanske bättre sen? Kanske kan man tänka sig till varandra och vips sitter man och skrattar i samma soffa? Jag hoppas på det!Gamla Sofia ligger kvar ser jag. Såg du F´s bild från Högalidskyrkan?
GillaGilla