Har haft samtal med min chef. Tog sats för att säga allt till henne…..och grät….och grät….
"Vad är jobbigast nu?" frågade hon, deltagande.
"Att jag gråter", sa jag.
Och sen snörvlade jag mig genom hela samtalet och kunde faktiskt få fram det viktigaste…. klagomål och önskemål, och lite allmänt historieberättande om de senaste åren och om mina upplevelser. Till slut noterade hon faktiskt det jag i första hand hade att invända mot, och ville förespråka ,nämligen mina arbetstider, och kunde ange en god anledning till att jag åtminstone kunde få jobba en förmiddag i veckan.
Det tog tid och en hel snörvlande, men till slut fick jag både ett mycket låååångt samtal och ett litet erkännande och en notering om mitt hetaste önskemål. Det bästa av allt var ändå att jag stod på mig trots tårarna. Jag var rädd för att de skulle komma, innan, och de kom, men jag stod ändå pall.
Jag är stor nu! =)
Time in Stockholm 
Tid 
Bra jobbat! Jag säger ofta att tårar inte betyder att man är svag, det är bara ett sätt att reagera och bearbeta. Jag skulle tom vilja kalla det en styrka!
GillaGilla
Tack! =)
GillaGilla
Instämmer; Bra jobbat! Fortsätt nu och forma ditt liv!
GillaGilla
Tack….ska försöka…frågan är bara hur ?! Sjunger lite så länge…;-)
GillaGilla