Annan dag

 

En tid som går, en tid som kommer…

och Annandagen kommer som vilken annan dag som helst.

 

Får en sådan lust att börja på nytt med något gammalt beprövat. Skriva lite blogg, läsa lite, lyssna på musik och fotografera en katt som passerar. Och så kommer tankarna på hur meddelanden går fram här på jorden. Jovisst, det går blixtsnabbt. Ibland väldigt trögt här på min lilla plätt på jorden beroende på väder och vind, tycks det mig. Men oavsett det, längtar jag efter en "gammal god", halvt gränsöverskridande konversation med en eller flera här på bloggen, eller för all del någonannanstans på nätet. Men här känns det numer som om man har gått in och ställt sig i ett dunkelt litet prång bredvid, dit ingen (inte ens jag själv), hittar in.

Inte för att det skulle vara sämre här än någon annanstans, men flockmentaliteten…..

 

 

Igår samlades en stor del av min släkt, omkring 30 stycken, hos mina urgamla föräldrar för en sedvanlig juldagsmiddag, som numer arrangeras av oss barn och barnbarn som är med. Mycket trivsamt och gott och mina föräldrars våning är av modell "större", så i vardagsrummet som har två soffgrupper kan vi samlas allihop för att dricka glögg. Det roliga i det här fallet var att de två som senaste kommit in i släkten…vuxna barn till en "ny svägerska" till mig… berättade att de två gånger hade satt sig i den mindre gruppen, och varje gång hade det fallit sig så att de blev ensamma kvar utan sällskap. De skrattade mest åt historien och sa att de inte vågade sätta sig där igen, bara för det. Fast på min uppmaning gjorde det det i alla fall. Intet är ju som stilla möten på tu man hand, men i det här fallet tror jag  nog att det är svårt att motstå den större mängden männniskors höga skratt och prat…Å andra sidan fick vi ju väldigt roligt när vi i det lilla sällskapet pratade just om detta fenomen.

 

 

Så hur fungerar det ?

Vill jag att fler ska höra vad jag har att säga kanske jag sätter mig i ett större sällskap, men hur många hör, respektive tar in vad jag vill säga ? Och motsvarande…vill jag veta vad som hänt sen sist vi sågs, kan jag knappast ta in så många människors berättelser på samma gång. Och kan jag det har jag  ändå glömt det mesta efteråt. Har jag suttit i en mindre grupp däremot är chansen ganska stor att jag både hör, ser och kommer ihåg ett och annat. Dock inte allt.

 

Men så var det ju det här med flocken…

De verkar ju ha det så förtvivlat roligt, alla andra…Och fast jag vet att jag knappast har tråkigt med någon i det här stora släktsällskapet, undrar jag väl då om jag skulle kunna ha ännu roligare om jag satt med dom…eller dom…..?

 

 

Nej, det är inte det som är värst…om jag har roligt eller ej, utan om jag inte borde vara där, där alla andra är….?

 

Men idag är det en annan dag och vi sitter bara hemma och pular lite med konstrande gamla datorer, hjälper syskonbarn som ska fara ner till Göteborg i snömodden med en fallfärdig bil, så att de kan byta med den vi har i garaget som är de urgamla föräldrarnas. Vi byter bilar och däck,  packar ur och i barn, DS-spel, mobilladdare, parkerar om bilar och har det allmänt trivsamt i ett garage på annandagen 09. Precis som det ska vara en annandag och ingen funderar på om det vore bättre att vara på en annan plats en annan dag.

 

 

Men så går jag in på Facebook och ser alla uppdateringar…söker efter vad, vet jag inte…hamnar bland mina farmar och yoville-spel…..in på flickr, in på space, i min Tid, och undrar: Var i all världen är alla andra ? Och fast jag har läst vad alla har skrivit minns jag just ingenting, och konstaterar för tusende gången att min hjärna har inte plats för alla inkommande tåg, så vad gör jag här ? Och inte heller har ingen eller alla tagit in mina utgående….jo, kanske någon förresten…Någon som har valt att för dagen sätta sig i den lilla soffan med det lilla sällskapet.

Tack för det! Tror jag ska följa exemplet! =)