Tid att hämta sig

 
Livet återvänder till det vanliga.
 
 
Jobb, laga mat, sova, datorpyssel, bildpyssel…inte pussel, och föräldrarna är återförenade i den stora våningen avsedd för en 7-personersfamilj,  inklusive tandläkarpraktik, där de rullar runt med sina rullatorer och larmband  om handlederna. Soffan har vänts på  och TV-rullbordet har madrasserats ifall några nya fall skulle infalla.
Efter en knapp månad kom han hem med stödkrage och skägg….så målmedveten som få, fortfarande kokandes sin gröt, den som han kan göra i sömnen.
Hjälp av hemtjänst får de, men tydligen mindre hjälp när de är två än när mamma var ensam. Kanske lika bra det. Ingen av dem har så vidare lätt för att vara arbetsledare och tala om vad någon annan ska göra, städa eler handla. Men nu är i alla fall hemtjänsten etablerad så de känner till förhållandena någorlunda. Det känns tryggt att veta.
Nu känns det som om det bara är jag själv som måste hämta mig. Inser ju att alla är dödliga, även mina "odödliga" föräldrar, som jag alltid har trott skulle överleva alla oss andra. Kanske de gör det också…det vet man ju inget om, strängt taget. Men det är väl inget jag direkt önskar heller, förstås. Men ett fall och en stödkrage blir ju ett synligt bevis på att vad som helst kan hända när som helst. Också nåt jag vet med min hjärna, men resten av mig tar tid på sig att fatta. Nu börjar det komma ikapp.
Jag har numer fått friskvård inskrivet i mitt jobbschema. Så här i vintertid pulsar jag hem, delvis, och tar buss eller tunnelbana delvis. Den tråkiga Hornsgatan lämnar jag åt andra att forsla mig fram över. Särskilt i vintermörkret..
Men över Västerbron tågar jag glatt i mörkret fast vinden biter i kinderna. Det är stans bästa utsikt därifrån och jag kan se ljuset sakta komma åter, från vecka till vecka ett klick ljusare. Och fast jag inte märker det själv, ser jag det  på mina bilder i efterhand.
Precis som när man har varit i personlig kris, ser man inte sina egna framgångar förrän efteråt…..särskilt om man som jag och många med mig har skrivit sig ur jobbiga perioder (fast det var ju et tag sen nu).
Man kan också gå, promenera sig frisk och pigg och komma ut ur mörkret med rosiga kinder och en ständigt ljusnande blick…;-)
 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s