Varför ödar jag tid ?

 
"Omedelbar behovstillfredsställelse", kallas det visst för.
Den kick man får när någon omedelbart ger kort svar på en kort  fråga man har ställt.  Eller när man tjatar som barn, och direkt får en kaka. Och efteråt  känner man sig lika otillfredsställd som innan. För mycket vill ha mer, sägs det. Har jag fått en liten kontakt med någon vill jag ha en djupare kontakt. Har jag fått en liten kaka vill jag gärna prova om jag inte kan få en större.  Men allting har ett slut. Kakor har i alla fall det.  Och om man rör sig i cybersfärer kan man nå mer eller mindre djup kontakt. Riktigt nära varann kommer man ju aldrig av rent fysiska skäl, men ändå kan man komma rätt långt. Ha kontakt med personer både i Australien och USA, t.ex. Det är bra.
Men för mig har det till slut blivit en tidstjuv och ännu värre…en energitjuv. Inte att blogga, för det har jag ju inte gjort "på riktigt" på flera år. Jag minns mycket väl hur bloggandet stal min tid på den tiden jag höll på som värst, men jag minns inte att jag kunde känna mig så tömd på energi som jag har gjort på senaste tiden. Och det som tömmer mig är inte jobbet, som tog kraften ifrån mig innan jag blev sjukskriven, utan allt det här andra på nätet.
 
Jakten på omedelbar behovstillfredsställelse….
 
 
Exempel 1 :
 
Jag lägger upp bilder på "flickr" och hoppas på eventuella kommentarer…..jag får några och lägger omedelbart upp nya…kanske kommer det kommentarer, kanske inte…..?
Väntar……inga kommentarer….Sen kommer det några…..svarar hos den som har kommenterat. Men vad händer. Blir jag gladare ?  Klart jag blir gladare. Tillfälligt. Men är det bilden/bilderna som är intressanta ? Ja, i andra personers fall. När jag kommenterar andras bilder, tycker jag att bilderna är i fokus, men när det gäller mina egna bilder blir de antingen lite gråare om de inte har fått kommentar eller så blir de bättre för att de har fått kommentar, men det är som om mitt eget fokus kommer i andra hand. Varför jag la upp just de bilderna. Tyckte jag om dem eller var det bara för att jag trodde att någon annan skulle göra det ? Och om nu några vänliga själar faktiskt tyckte om bilderna…snart försvinner de ut i den gigantiska cyberrymden och är inte längre mina eller någons. Bara uppätna av alla andra ännu bättre bilder. Dels tror jag att det här försvinnadet i jättemängden stjäl min energi och dels är det det ständiga jämförandet med andra där jag automatiskt alltid placerar mig sist i raden. Yngst går sist…Siste man ut….Fast jag i de här fallen på nätet oftast är äldst och kanske t.o.m.  visast, spelar det ingen roll……Jag vet min plats sen barnsben. Jag hinner aldrig ikapp!
 
Exempel 2 :
 
 
På facebook gäller det att i en rad beskriva något aktuellt på sin statusuppdatering. Vad som helst, bara det är lite eget och lite fräckt eller personligt. Men alltför personligt kan ju som bekant bli för privat. Har ju egentligen inget problem med det där. Och samma sak, egentligen, som på flickr….läser ofta med stor behållning andras uppdateringar men kräks lätt på mina egna. Fast visst får jag också till det ibland. Men det är också energikrävande att förhålla sig till allt som händer på facebook. Det som händer mig och inte händer mig och det som händer andra. Inte bara "mina vanliga gamla kära cybervänner" utan även andra släktingar och vänner. Så länge man är "på" själv, känns det bra, men sen går luften ur och det känns som om vi alla bara hänger upp stora skyltar varje gång vi uppdaterar oss, där det står "Se mig", "Hör mig", etc…Och ja, så gör vi det en kort stund…hör varann…och sen ….tomhet.
 
Sammanfattning:
 
På "flickr" och på "facebook" kan man inte presentera någonting i sitt sammanhang. Man är inte någon  eller kan inte något om inte någon annan har sett att man finns. För att hårddra…;-)
Men här på bloggen kan man skriva flera meningar åt gången, lägga upp bilder i sitt sammanhang och t.o.m. spela musik till som passar i sammanhanget. Och det viktigaste, i mitt fall. Jag skriver det jag tycker är roligast och/eller viktigast för mig just nu, oavsett om någon annan vill se, läsa eller höra. För här är det tanken som räknas och den som orkar följa mina tankar,
si och så många meningar och ord är i min värld en hjälte/hjältinna som rikligen ska belönas med nya tankar ord och meningar……
 
 
Alltså: Jag flyttar hem till Bloggen igen! =)
 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s