Du kan inte ändra andra utan att ändra dig själv…då kanske du inte ens behöver ändra andra…

 
Det senaste halvåret har jag ändrat min egen inställning till nästan allt på jobbet. Det som förut hade knäckt mig nästan, ser jag nu mer som en intressant utmaning. Det gäller både hur jag ska tackla barn, kollegor och mina egna förhållanden på jobbet. Om jag upplever att ingen lyssnar på mig eller bryr sig, börjar jag genast fundera på hur jag ska tackla problemet nästa gång det uppstår. Hur jag ska göra för att det ska bli bättre, istället för att anklaga något stackars barn för att aldrig lyssna eller någon vuxen som agerar på fel sätt, enligt mig.
Plötsligt blir jobbet mer intressant. Man kan uppnå saker om man använder sig själv som "instrument", liksom.
Spela svagt och få ett lågmält svar….
 
Och genast förvandlar jag mig själv till aktör…den som har bollen, istället för den som hela tiden ska passa vidare och ofta missa målet. Jag tror inte att mina medaktörer riktigt har märkt skillnaden utom att de märker att jag är gladare och att jag tar för mig mer. Fast jag tror inte att de förstår riktigt hur jag tänker. Det spelar ingen roll så länge jag själv är medveten om vad jag gör och på vilket sätt.
 
Efter en hel del vånda har jag nu insett att jag kan applicera samma metod här på nätet för att må bra. Man kan ju ofta bara göra en sak i taget, och det är klart att  när jag nu har sett hur bra det kan gå irl så ka det säkert funka även på nätet.
Att inte bara vara den som väntar in adra aktörer….kommentera andras uppdateringar….placera mina önskningar och drömmar först i min egen hjärna och sen tänka om det finns något av det där jag skulle vilja delge andra, nödvändigtvis.
Mitt tidigare förhållningssätt har varit av det mer relativistiska slaget, vilket kan vara kul ibland, men när det går för långt blir jag verkligen miss Nobody i min egen skalle. Jag vet, eller tror mig veta eller hoppas åtminstone att ingen annan upplever det så, fast jag har nog vuxit upp med att vara som en positiv förstärkare av andra i min omgivning, min allra första familj. Och så är det ju så lätt att stanna kvar i den rollen. Först när jag kom hit till Bloggen för 4 1/2 år sedan kunde jag uppleva att det var jag som hade huvudrollen och som bestämde dagens agenda. Sen när jag efter hand har snuttifierat mig själv på lika och allehanda nätsidor, blev jag bara tusen små viljelösa bitar igen, utan mål och mening med mitt liv.
 
Så många gånger som jag har sagt till mig själv att jag vill göra min egen musik med datorns hjälp, att det var därför jag började intressera mig för datorn……av det blev en handfull egeninspelade låtar som jag har gort för länge sen. Ganska slarviga inspelningar också, fast ändå klart godkända för att vara första gången, förstås. Men sen tog det stopp…för jag skulle ju bara in på än den ena, än den andra sidan….flickr, farmtown, facebook, yoville, och gjorde mig till ett viljelöst offer för rådande omständigheter…..ingen hade tvingat mig…jo, faktiskt var det en ung nätvän som tvingade mig att börja på "farmtown " (ett spel på facebook), men när jag väl kom dit, hade hon slutat. Så….jag är inte bunden av någon att fortsätta utom av min egen lust som växlar beroende på väder och vind.
Farmtown är i alla fall ett spel som kan vara lite kreativt. Man har saker att göra där nästan hela tiden och ´man kan möblera om bland grödor och kor och grisar….sätta sin prägel och helt enkelt bli sin egen landskapsarkitekt.  Yoville, som också är ett liknande spel fast du har inte så mycket att göra eller tjäna pengar och poäng på där. Mest hasar man runt bland olika grannars lägenheter och hus, fotograferar varann, går in och kliver på en  platta i fabriken och tjänar 275 coins och sen får man gå ut och leka igen. Dvs, man ska köpa, köpa, köpa sig till lycka och framgång….Det passar inte mig eftersom shopping hör till de värsta jag vet. Irl funkar det så att jag går in i en affär för att handla kläder…ser jag inget som jag vill ha omedelbart, svartnar det för ögonen, blir yr i mössan och känner att jag måste dricka lite vatten.  Går ut ur affären så fort som möjligt och uppsöker närmsta fik eller seven to eleven.
 
Men nu ska jag alltså inte skälla på  spelen som jag har ägnat så mycket tid åt och faktiskt haft så mycket roligt med, trots allt.  Jag kan ju inte ändra på spelen, jag kan bara ändra på mig själv.
Detta är den trista sanningen, men tyvärr den enda sanningen.
 
 
See You….;-)

9 kommentarer

Filed under Tid

9 responses to “Du kan inte ändra andra utan att ändra dig själv…då kanske du inte ens behöver ändra andra…

  1. U

    Häftigt! Tack Camilla! "Om jag upplever att ingen lyssnar på mig eller bryr sig, börjar jag genast fundera på hur jag ska tackla problemet nästa gång det uppstår. Hur jag ska göra för att det ska bli bättre" – Kram Ulrika

  2. K

    Åh vad jag önskar att jag kunde stå fri från denna bekräftelsebehovstillfredställelse. Att kunna bekräfta sig själv…Vad innebär det? Och hur går det till? Men det är verkligen min önskan, att lära detta.Detta yoville eller Farmville, jag ser hur det fångar dig. En möjlighet att leka och vara kreativ – det behöver vi också.Att leka, älska och att blicka upp mot stjärnorna! Människans behov ( förutom trygghet, bekräftelse/bejakelse/glädje) och aturligtvis det primära; skydd, näring, kärlek/omtanke,Tillbaka till detta med bekräftelse;;

  3. K

    "Kan man inte bli älskad vill man bli hatad. Kan man inte bli hatad vill man bli föraktad, själen fruktar tomrummet mer än något annat." Varför?

  4. K

    Nedan lite lösryckta reflektioner på dina senaste bloggar!

  5. Millroll

    Tackar ödmjukast för alla många goda kommentarer! =)

  6. berit

    Att man söker bekräftelse stämmer nog. Jag blir jätteglad när jag får en kommentar från dig. Så tycker jag det är intressant att följa din blogg. Du skriver så bra om olika problem. Spelen på facebook har inte lockat mig men jag slösar bort mycket tid på facebook ändå. Kul att se vad ens vänner håller på med. Jag har ju gott om tid, jag som är pensionär

  7. Millroll

    Hej Berit! Ja, det är väl inget fel med att söka bekräftelse, egentligen. Mänskligheten gör ju så, för överlevnadens skull, om man ska hårddra det hela. Och Facebook är bra och kul på många sätt, men när jag är på dåligt humör känns det bara tomt och innehållslöst om man jämför med bloggen. Fast om man jämför med "ingen facebook alls", är det ju en fantastisk kontaktyta ut mot världen, mot gamla såväl som nya vänner. Så, precis som vanligt är jag nog ganska så dubbel där…fast mest går jag på mina egna känslor. Facebook kan driva mig in i ett spinn som jag inte har kontroll över…jag blir liksom bergtage av alla andras grejer, och uppdateringar och förlorar ibland helt mitt ursprungliga fokus. Och slutligen; På Facebook handllar det så mycket om dig själv som person och hur du ska presentera dig. Här på bloggen handlar det mer om vad du skriver om än vem du är. Här är det inte jag utan min text som är intressant eller ointressant. Det gör skillnaden i mitt fall.Och tack! Jag blir självklart alltid glad för dina kommentarer också…här eller där. =)

  8. Gunilla

    Sökandet efter bekräftelse har varit något jag aldrig förstått och alltid varit i avsaknad av. Varför?? Vet inte. Kanske är jag för mycket ensamvarg. Kanske går jag min egen väg och inte intresserar mig för vad som tycks om mig. Jo, jag är lycklig att mina barnbarn verkligen älskar mig men den innerliga känslan är omsesidig. Millroll, jag tycker mycket om din blogg. Facebook harr aldrig fallit mig i smaken. För mycket "gillar" eller "gillar inte". Tycker att mitt space är en liten bit jag men visst vill jag inte gå in för mycket på religion, politik eller andra personliga tråkigheter. Försöker hålla det på en neutral nivå. Vi har alla ber och dalar att passera.En stor Söndagskram//Gunilla

  9. Millroll

    Tack Gunilla! Avundas dig en aning för det där med att inte behöva söka bekräftelse. Kanske jag också går mina egna vägar mer än jag tror…men om jag efter ett tag märker att jag inte har någon med mig blir jag nog lite orolig, alternativt beklämd. Trots det är jag medveten om att jag måste göra vissa saker på egen hand. Men här och nu känns det rätt befriande att faktiskt inte ha förväntningar på andra eller att andra väntar sig något av mig. För även här på spaces har nog det sociala trycket känts av för en och annan i ett tidigare skede (för ett par, tre år sedan). Men nu är det rätt behagligt stillastående här och den som vill säga nåt gör det, annars kan man låta bli.Men ensamvarg lär jag aldrig bli, hur mycket jag än kan njuta av stillheten, och det får jag väl fortsätta att lära mig att leva med. Tids nog….Och håller med om det där med gilla, eller inte…samtidigt som det känns rätt enkelt och behagligt sätt att bara visa just detta: "Jag är människa och gillar det som du, människa, ägnar dig åt just nu". Det som är dumt är anske att det blir så fåordigt och kategoriskt…Ja, du ser…ständigt denna ambivalens…;-) Men eftersom jag inte gillar det kategoriska på nåt plan, så får det ju bli så..Tack för din kommentar och ditt "gillande" av min blogg. Blir jag stolt och glad över! =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s