”Formuleringskonst” utanför tiden…

 
Och nu i och med bloggandet börjar åter de där härliga formuleringarna komma till mig, utanför tid och rum, på väg till något eller ute på stan. Jag tänker att  just det kommer jag komma ihåg tills jag kommer hem eller så är det inte värt att fästa på en bloggsida. Trots det går jag och irriterar mig på en mening som jag hade i huvudet  igår, innan vi skullle ge oss av på söndagspromenad, och jag tänkte att det var så bra så det glömmer jag aldrig. Kanske jag inte hade gjort heller för sisådär 4-5 år sedan, men nu har mycket vatten flutit under broarna sedan dess och mitt minne är definitivt avskalat. Men det sägs att man kan träna sånt….Kanske att jag minns om jag ställer mig vid diskbänken, där jag kom på den, att den bubblar upp ur avloppet ? Hmmmmm…..inte så aptitligt kanske.
 
En annan formulering som dök upp i lördags när vi gjorde ett födelsedagsfiranderally, inkluderande en tårthyllning med en    80-åring, därpå en 57-åring på restaurang med efterföljande jazz-kväll på Stampen. Det var under det första tårtkalaset någon började fråga värdinnan om hennes karriär, och hon var väl något tveksam i sitt svar….visserligen hade hon ju doktorerat för några år sedan och har numera chefsposition på sin arbetsplats, men ändå…vad blir man sen…docent eller professor ?
Då kläckte jag ur mig att , "jag jobbar ständigt på min karriär, jag står aldrig still, är alltid i rörelse…Tar alltid ett kliv bakåt !"  
Tycker själv att det är rätt komiskt, fast för en del som verkligen jobbar på sin karriär är det nog inte så lustigt, och kanske inte ens för mig själv, för några år sedan, när jag var mitt uppe i bakåtklivarkarusellen. När jag inte kände att jag hade förtroende från mina högsta chefer och när jag inte visste vad det skulle bli av mig. Men nu, efter några varv till, när jag har fått chansen att se på det hela från sidan, eller snett bakifrån snarare, blir det hela rätt lustigt.
Jag tycker att det är tur att humor finns och den finns bara om självdistans är uppnådd. Man kan komma rätt långt både med sig själv och andra på det sättet, men antagligen kommer den inte av sig själv. I alla fall inte självdistansen, och ibland är den väldigt avlägsen, ja helt enkelt på distans, men när den infinner sig och när de man pratar med är på samma distans från sig själva, kan livet allt bli väldigt lätt att leva! 😉
 
Ha en bra vecka ! =)

6 kommentarer

Filed under Tid

6 responses to “”Formuleringskonst” utanför tiden…

  1. Eva

    Det var så länge sen jag var inne på de här sidorna så jag kom knappt ihåg vad jag hade för inloggning… få se om det fungerar. Jag kan ju börja så här, med några stillsamma kommentarer så kanske det blir lite bloggande sen så småningom också.Jag tycker jag kommer på såna där bra saker hela tiden, oftast kan jag inte skriva upp dem, och tänker att jag gör det sen, glömmer alltid av dem och känner ibland en stor sorg inför det, för jag tror inte att det var så dåligt så det förtjänar att glömmas, bara det att mitt minne har ju blivit så skadat så det minns ingenting. Jag borde ha papper och penna fastknutet på kroppen dygnet runt, eller om jag kunde få tummen ur och försöka komma på hur man använder mp3spelaren jag fick, den ska gå att använda som diktafon. Jag har ju bara haft den i fyra år så snart kanske jag kommer på hur den fungerar…

  2. Pova

    Humor och självdistans är värdefulla egenskaper. Har man kommit dit, har man kommit långt. Formuleringar, ja. Varför kan jag få ihop bloggar med knorr på när jag ligger och försöker somna? Då vill jag inte avbryta allt, tända lampan och skriva ner rubbet. Dagen efter har jag självklart glömt det mesta, åtminstone knorren.Roligt att läsa dina bloggar. Jag har kommit så långt ifrån bloggeriet (både att skriva själv och att läsa mer än några få) så det känns alldeles nytt. Ett tag läste jag så många bloggar så jag orkade liksom inte med…Ser med glädje fram mot nya formuleringar!

  3. san

    Åh, vad jag gillade "jaag jobbar alltid på min karrär…" det ska jag sno (hehe)

  4. Millroll

    Ååå, vad roligt…nu börjas det igen med allt bloggande, och roliga och ibland långa kommentarer, (till skillnad frå n Facebook där allt blir kort och avskalat ) som gör livet värt att levas igen…;-) Tack alla ni! Och visst, San! Sno den du, men nu har jag vittnen på att jag var först..=)

  5. K

    haha…Jag brukar numera villigt och glatt prata om min baklängeskarriär, som jag kallar den. Det hade jag inte kunnat för 10-15 år sedan, men med åldern kommer en känsla av att det finns två strömmar. En baklänges alltmer betydelselös förändring och en framlänges alltmer tydligare trots det sviktande minnet. Denna riktning framåt; påfyllandet, stigandet är svår att se och uppfatta. Jag tänker att det är vår samlade karma, de erfarnheter vi tar med oss in i kommande liv. Och dessa livserfarnheter är verkligen inte att förakta trots att en del av dem smärtade när vi upplevde dem. Andra njöt vi av och lagrade begärligt alldeles nära hjärtat. Flummigt? Förstår ni vad jag menar?Nu från baklängeskarriär till andra erfarenheter, nämligen dem av kreativa tankars väg till blog och annat.Köp 5 små anteckningsblock. Sätt fast 5 små pennor vid vart och ett. Stoppa ett block i ryggan, ett block i handväskan, ett block i dunjackan, ett block vid sängkanten och ett på toa, kanske. De vackra formuleringarna om det sanna som känns så stora och viktiga att man tror man aldrig kan glömma dem, de är som frömjöl som blåser bort med vinden och efterlämnar en känsla av något viktigt man tappat.Och när man försöker återskapa dem vid tangentbordet går det som trög gröt (fnns trög gröt?). Jag undrar hur långt är det mellan den första genialiska formuleringen som skapade sig under morgonpromenaden just när du fått upp kroppsvärmen, till den du försöker återskapa vid tangentbordet?Ska vi testa: Skriv omdelbart ner din formulering i blocket. Nästa dag; Försök återkalla tanken och skriv ned den igen. Hur mycket skiljer? Något blev kanske tom bättre av att processas lite först uppe i huvudet

  6. Millroll

    Tack för alla 5 tips! Men jag är säker på att jag kommer att slarva bort hälften redan vid första anteckningen…fast då har jag ju iaf 2 1/2 kvar. Och flummigt, kanske det hela må vara men det hör väl till själva livet! =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s