Minnenas blogg

 
 
Idag går jag mol allén här på landet. Min äkta hälft har farit till stan för att jobba och jag gör de dagliga rutinerna på egen hand. Så konstigt när man är här på landet hur nutid och dåtid flyter i varandra.  Och visst är det samma träd och stenar som jag har trampat sen småbarnsåldern, men husen blir mindre av någon underlig anledning och själv blir jag inte lättare. Men en sak är detsamma nu som då. Att gå här ensam och tänka och fundera ut saker.
 
 
Skriva och sjunga lite för mig själv, och fantisera. Idag har ägnat morgonen åt att äta frukost i den lilla solglänta som morgonen bjöd. Sedan började jag läsa i min gamla anteckningsbok som jag en gång för tre år sedan köpte av Bodil Malmsten och som jag har antecknat i mycket sporadiskt men ändå inte tappat kontakten med. Det var en skön blandning av musikplaneringar, små verser och handlings-komihåg-anteckningar. Faktiskt också en och annan liten akvarell. Men det jag var ute efter fann jag också. Idéer om mitt gamla projekt som aldrig blev av, eller…?  Jag fick ju idén under min sjukskrivningsperiod och ville sälja den till min chef, som visserligen gillade idén men som ändå inte ville sponsra mig i mitt arbete med detta. Och därvid blev det……?
 

 

Nu har jag tänkt mer på saken under våren, eftersom jag känner mig som en starkare människa nu, och dessutom har jag fått lite mer möjlighet att prova idéer jag har med barnen jag jobbar med. Fast jag har ju ännu inget "manus" eller någon bestämd "projekt-musik", men jag har en bärande idé, tror jag….hoppas jag.
Nu har jag också bestämt mig för att göra allt själv. Åtminstone i början. Jag ska göra manus (som måste bli kort), musik och rörelser som understryker musik och tanke.
Jag vet….jag satte myror i huvudet på folk här på spaces förra gången och lite mer ljus över griften får du här…;-)
Och jag har en 5-årsplan…..när fem år har gått ska jag ha genomfört det jag har föresatt mig, och jag kan jobba på det…kanske vara delvis tjänstledig eller helt enkelt låta projektet leva sitt eget liv sedan jag har satt igång det. Det enda jag behöver är att håva in storkovan och så själva äran förstås !
 
He! "Skämta bara"…;-)
 
Ingen vettig människa kan drömma om att tjäna storkovan på en pedagogik, huvudsakligen utformad för de yngsta barnen i skolan. Så det drömmer jag inte om. Däremot tänker jag prova att göra det innan jag ger upp, och tänker och planerar i min barndoms trädgårdar. Lyssnar samtidigt på dagens Sommar. En kvinnlig jägare berättar om allt motstånd hon har mött, inte minst från andra kvinnor. Och tänker på att mina idéer bemöttes med klapp på huvudet och därmed en förminskning av både mig och min idé.
Kanske att den hade bemötts annorlunda om jag hade varit en man ? Eller om min chef hade varit en man? Jag har nog på senare håll ursäktat chefens bemötande med att jag var sjukskriven, och….alltså inte vid mina sinnens fulla bruk ? Eller skulle det ha lyft mig om hon eller någon annan hade trott på mig ? Kankske har jag  undervärderat hennes brist på tillit och uppmuntran ?
 
 
Den kanske undergrävde resten av mitt yrkesliv? Jodå, jag har en självkänsla god nog åt mig, men mitt självförtroende på jobbet var rätt hyfsat innan jag gick in i den lilla väggen, så när jag sen skulle komma tillbaka och var lite smådarrig i min roll och fick höra att skolan inte kunde satsa ung 5 timmar i veckan på mig….hur skulle det se ut ? När jag försökte förklara för henne att min idé skulle hjälpa barnen och inte mig. Ett nytt sätt för 6-åringar som inte kan sitta stilla att lära sig matematik genom musik och rörelse…
Det fanns ingen fantasi i hennes huvud, just då. Det kanske var mitt fel. Jag var inte tydlig nog. Ja, det var mitt fel….så har jag tänkt.
 
Men så tänker jag inte nu. Hon kanske hade rätt eller fel, men nu är det jag som har rätt.  Inte ursäkta någon annan människa som bär sig illa åt.
Igår hörde jag också ett sommarprogram på radion. Den killen som berättade då hade varit på absoluta samhällsbotten och när han efter mycket elände till slut träffade en tjej på det sociala, som sa till honom: Jag tror på dig! Då hade han gått med på att genomgå behandling och det kändes fantastiskt. Tack vare dessa ord fann han det nödvändigt att inte ge upp sin egen kamp om livet.
 
 
Så jag tänker att det får bli mina ord att efterlämna till alla barn jag jobbar med. Att bli trodd på och att därmed kunna tro på sig själv.
Det är måhända viktigare än all pedagogik i världen. Eller så går allt hand i hand.
Att vara pedagog är att gå sida vid sida, gå vid din fot (ped) och att därmed vara betrodd att få vara jämbördig.
 
Sug på den karamellen ni, kanske ända tills imorgon då jag eventuellt kommer på någon ny nygammal nyhet…;-)
 

2 kommentarer

Filed under Tid

2 responses to “Minnenas blogg

  1. K

    Suger på den!

  2. Millroll

    Bra, tack! Hoppas det smakar! =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s