Vaknade arg i morse. Och ledsen. Ändå är jag ju inte ledsen numera. Trodde jag i min enfald.
Mina känslor har sen urminnes tider vant sig vid att vara väl inpackade i cellstoff och fint omslagspapper med paketsnöre runt ,som bildar små girlanger lätt och fint.
Det fanns en tid för fyra år sedan när inte paketet höll tätt och allting bara dränktes i tårar, surt och gnälligt. Det fanns liksom ingen stopp på den sorgen.
När nu liknande tårar väller upp pga liknande orsaker – Jag "millroll" känner mig förorättad, utnyttjad och orättvist behandlad på jobbet, i första hand – drar jag mig till minnes hur jag då inte kunde få stopp på gråten. Den var översvallande stor och hade legat inkapslad så länge att inga fördämningar i världen kunde sätta stopp och minsta lilla retning kunde sättta igång flödet igen. Likt en allergi.
Nu har jag också hunnit göra ett litet paket, men när det brast kunde jag ändå både känna igen känslan och förstå var den kom ifrån.
Hann dessutom få tröst av min " närbo" innan denna gudomliga människa drog iväg på planeringsdagar med sitt jobb.
Men jag blir också rädd att min förmåga att paketera känslor i avlägsna rum i långvarig förvaring har börjat accelerera.
Jag vill inte att känslorna ska utlösas av sin egen sprängkraft efter så lång tid att jag inte ens minns hur de kom till.
Problemet med mig är att jag inte kan reagera i detta nu som ju vore önskvärt för alla, inte minst mig själv. Nej, jag går och gnetar, repeterar mina små oförrätter, tills jag en dag konstaterar att det har gått för långt. Det har gått för långt för att den dagen kan jag inte inte längre uttrycka mina tankar utan att ha gråten stockande i halsen. Inte särskilt trovärdigt och ingen vill lyssna på en kvinna i övre medelåldern med darrande underläpp och inget annat att skylla på.
Jag har inte ens mens längre…
Time in Stockholm 
Tid 
Nä, paketera känslor är inte så bra i längden. Efter långt om länge hittade jag någon som varsamt lockade mig att öppna paketen, det ena efter det andra, och var där när jag såg innehållet igen. Någon som kan förklara så jag fattar vad som egentligen hände. Jag visste inte att jag hade SÅ många paket…Har fortfarande regelbunden kontakt med denne någon. Annars skulle jag inte hålla alls. Tröstekram!
GillaGilla
Tack! Ja, det är förunderligt och märkligt hur man kan skydda sig själv till vanvett utan att veta om att man gör det. Jag fick också hjälp då för 3 år sedan att förstå och få fason på ett och annat.Och så skrev jag ju väldigt mycket om sånt på den tiden i min andra blogg. Inser att det behövs att påminna sig fortfarande…;-)
GillaGilla