Vi går in i ett nytt tidevarv. Det första decenniet på ett nytt sekel har blivit gammalt och vi börjar räkneverket på ett igen. Och medan det tickar mot ett 20-tal är fortfarande ett nyss påbörjat millenium ungt.
Det första decenniet på det nya seklet på det purfärska milleniet har varit omvälvande för mig på många sätt. Såväl arbetsmässigt som privat som personlighetsutvecklande….
År 00:
Jag lämnade min, i den skolan, första älskade arbetsplats sen ett deciennium för att flytta upp till skolan (samma skola, men ett annat arbetssätt) och startade tillsammans med mina kollegor där en åldersintegrerad klass, med t illhörande de fritids.
År 01:
Vi fick möjlighet att ta emot en katt som vi döpte till Miserere. Hon blev vårt hems största hemtrevnad och innebar stora förädringar även utanför hemmet. Vi fick en möjlighet att "ta" plats på landet på ett helt annat sätt än tidigare. Eftersom flera släktingar är allergiska upprättades ett sk "djurhus" särskilt för dem som har djur och för dem som inte är allergiska. Tack vare Misse blev vi en "familj" med rätt att ha anspråk.
År 02:
Ett harmoniskt år, som jag minns det. Skolarbetet gick bättre och bättre vad gäller det nya samarbetet…
År 03:
Året , "Året"!
Jag tog sats så jag nästan sprack och satte tillsammans med min syster och svåger upp
en Berättarmusikal med hela skolan. Jag höll på att gå i däck redan då, men dels hade jag stort stöd av min rektor och dels bars jag fram av en slags nästan manisk övertygelse om att detta skulle förena skolans barn över alla "klassgränser", vilket jag tror att det också gjorde på sätt och vis, men framförallt fick barnen uppleva det jag själv alltid har älskat: Att sjunga många tillsammans så att det låter bra. Mycket avgjorde att vi tillsammans med proffsmusiker och "proffsberättare" fick känna att de vi hade att berätta och sjunga om gick fram.
Efter det kände jag att jag skulle kunna ordna 10 50-årsfester utan problem, jämfört med allvånda och oro jag hade haft inför musikalprojektet.
Men jag behövde bara ordna en 50-årsfest. Detta, samma år, fast på hösten. Då fick jag min första digitalkamera av mina syskon och det var också början på något helt nytt. Och vår nya lilla familjemedlem, Hanna, damp ner hos oss på nyårsafton och gjorde livet både glatt och rivigt…
År 04:
Jag vet att jag fotar mycket katter nu, men det är ingenting mot vad jag gjorde när Hanna var ny och Misse först sprang och gömde sig för henne, men sen…efter en vecka godtog hennes ömhetsbetygelser och slickade henne ren. Ett bevis för att hon också var en medlem i Misses kattfamilj.
Mina datorkunskaper ökade efterhand tack vare mitt enträgna gloende och klickande vid skärmen, testande alla musikprogram som gick att uppbringa på nätet och i musikaffärer. Jag spelade därpå in några av mina alster som jag har gjort för skoländamål, som "Komp"-skivor till barnen på avslutningar och dylikt, ifall jag skulle få migrän, vilket jag ofta hade på den tiden. Dessa "föräkrings"-inspelningar har jag alltså haft glädje av än idag.
År 05:
Året då allt hände, igen. Dvs, året då jag började blogga och fick en ny identitet som Millroll. Då jag kunde skriva, med rätt att tycka och känna vadhelst jag önskade, och året då jag fick nya, egna nätkontakter. Jag kunde lägga ut bilder och musik, så småningom egen musik, tack vare hjälp och råd från andra nätvänner. Jag började blogga för att jag trodde att jag och mina syskon skulle kunna ha en plattform här om vårt gemensamma sommarställe, men det var ingen av dem som nappade. Ingen var helt enkelt hemma i stan en varm sommardag mitt i juli, en tid långt före mobila bredband och i-pods…;-) Så jag började skriva…..
År 06:
…och skriva, och läsa vad andra skrivit. Jag bosatte mig mer och mer vid den där stationära datorn inne i lill-rummet. Jag startade något som blev "Färgradion" här på bloggen, och hade en temavecka kring Kvinnodagen, om kvinnors musik. Fler läsare och lyssnare strömmade till…Jag blev euforisk! Mitt i euforin fick jag besked om att en av mina äldsta och bästa vänner hade avlidit. Det kom först som en chock och sen kom en djupare sorg än jag hade anat. Han stod också för en tid som jag hade förlorat och försvunnit från sedan de senaste 10 åren. Vi hade inte umgåtts på länge och kanske just därför, blev sorgen ännu större. Jag hade ju missat hans sista 10 år utan att veta om det. Jag minns hur jag satt och grät och snyftade med katterna och sa att "B fick aldrig träffa er…" Och så tjöt jag ännu mer. Lite komsikt så här efteråt, men han var faktiskt en stor djurvän. =(
Och detta år, efter stora sorger och många glädjeämnen, kände jag för första gången efter med sedvanligt långa sommarlov att jag ändå inte var utvilad ? Så märkligt! Efter en körresa på hösten till Kiev, blev jag vrålförkyld och efter den förkylningen kunde jag nästan inte hämta mig, mentalt…Minns att jag bara grät kvällen innan jag skulle gå och jobba igen, men hur det var, bet jag ihop och gick tillbaka nästa dag….Tack vare barnens omedelbarhet överlevde jag resten av hösten. Men den övriga stressen och pressen som jag upplevde då, utan raster, utan planering, utan eget arbetsrum eller arbetsro någonstans, sprang jag bara runt, runt och fram och tillbaka för att ha möten och ha lektioner och för att leta efter allt jag hade glömt överallt. Och en arbetskamrat frågade mig en dag: "Du sa en gång att det känns som om du håller på att brista. Är det så, fortfarande ?"
Då kom inte jag ihåg att jag hade sagt det, men det var precis så jag kände det när hon frågade. Jag kunde gå in på en toalett och gråta en skvätt…torka tårarna….gå ut igen och göra mitt jobb…skratta mer än vanligt för att inte någon skulle peta på mig och fråga hur jag mår…
Jag hade börjat hyra en ny laptop genom jobbet och nu började chattandet ta fart…
År 07
Så kom året när jag brast. Jag gick upp i sömmarna. Inget, inte ens barnen, kunde förmå mig att hålla ihop igen. När jag kom till läkaren och sa, efter några månader, att nu kan jag nog börja jobba igen, tittade hon bara på mig där jag satt, och tårarna rann utefter kinderna…
"Jag tycker inte det ser ut som om du kan börja jobba på ett bra tag", sa hon.
"Självkännedom" ? Nja, inte precis. Men det var nog precis vad jag har jobbat med sen dess. Dels i en blogg som jag startade då på annat ställe, där jag bara skrev om denna sjukdomsperiod, och dels genom att faktiskt känna efter när jag är nära samma stressniva som jag var då. Att jag försöker lyssna på mig själv, och lära…..
År 08:
Vi gifte oss i april, jag och min sambo, efter 25 års förhållande. Vi sa att det mest var av ekonomiska, juridiska skäl, men vi gjorde det i kretsen av ett tiotal nära och kära. När vi stod där i Nacka stadshus och hade sagt JA som glada lärkor, vände vi oss om och fann våra vänner och vittnen upplösta i tårar…. det var allt lite mer romantiskt än vi tänkt oss…;-)
På hösten friskskrev jag mig själv, efter ett års rehabträning på annan skola. Sökte och fick jobb som musiklärare på en tredje utanför vår skolenhet, men ändå inom stan. Det var också en resa. En rolig men tuff resa. Sista halvan av terminen drabbades jag av något, som jag förstår efteråt, var panikångest. Inför nästan varje lektion kändes det som jag skulle in på scenen…..jag fick yrsel och svimningsanfall och tänkte varje morgon:Ta mig till närmsta vårdcentral, jag dör! en det gjorde jag inte, och jag klarade av alla luciatåg och avslutningar med den äran. Barnen var duktiga och trevliga och lärarna och rektorn var jättenöjda, men ändå kände jag mig så lättad som aldrig förr när jag till slut fick avsluta mitt jobb där. Min kropp hade satt sig på tvären en en gång. Jag ångrade inget…..en rikerfarenhet, men det skulle bli sååå skönt att komma "hem" till min vanliga skola, där jag hade mina vänner och nästan alla barn kände mig eller kände igen mig. Det gjorde de förstås när jag var musiklärare också, fast på ett ytligare plan, men där jag hade rehabtränat kände jag mig väldigt anonym. Det passar inte mig, direkt.
Jag hade min mest expansiva period, vad gäller fotograferandet….
År 09:
Tillbaka till mitt absolut första fritids och arbetsplats, där jag började inom vår skolenhet. Där jag hade haft mitt livs bästa stunder på jobbet och tillsammans med mitt livs bästa arbetskamrater….
Inget ont i dem jag träffade, men det var inte den sammansättning av människor som jag hade för min inre syn. De första månaderna kände jag mig alltså mer ensam än jag hade gjort på mycket länge. Jag hade inte varit med om det som de andra hade och jag var helt ensam om mina upplevelser de senaste åren…Men en bit på vägen hade jag ju kommit och när jag blev hemma en vecka, ringde jag och sa att jag bara gråter, ringde min manliga kollega upp lite senare och frågade hur det var och sa att han hade också "varit där"…lite tröstens ord….det räcker långt att någon eller några säger något snällt…att vara räknad med. Men då måste man också själv våga och ha förmåga att känna efter och sen säga hur det står fatt. Det var något jag lärde mig under åren som gått. Och det har hjälpt mig sen dess.
Bara man vet att man kan säga som det är, så är det inte längre så farligt.
Höstterminen, efter en lång fin sommar, blev väldigt avspänd på fritids. Jag fick bättre tider än jag hade haft på våren och jag kunde ställa mig lite vid sidan av, och inte låta mig stressas så mycket. Inte ta tillkortakommanden så personligt….
Och jag var med i kören sen 15 år medan kören fyllde 30, samma år.
År 10:
Också i år har det varit ett bra år, om än lite mer stressigt sedan hösten, med alla nya 6-åringar. Som tur är hade vi redan byggt upp ett lugn i arbetslaget, som visserligen utökades med två personer, men är det redan relativt stabilt, går det lättare.
Min sommar var ljuvlig, och jag fick ju ett infall och gjorde en ny låt med tillhörande video. Den lilla grejen piggar upp mig fortfarande, och mest på grund av att jag känner att jag fortfarande kan! Att det rinner till….;-)
Eftersom jag fortsatt blogga, mer eller mindre, sedan 05, har denna sista höst känts mycket frustrerande och jag har blivit alltmer nostalgisk. Men nu har jag till slut bestämt mig för att inte hetsa upp mig. Det tjänar inget till. Det gör bara mig själv skada. Kanske ska jag följa strömmen till WordPress, när det känns lagom. Starta på ny blogg, eller fortsätta på denna……Jagkan inte bestämma hur det ska kännas då, så det är lika bra att låta mina känslor som kommer när det är dags bestämma hur jag ska göra. Jag kan ju inte bestämma nu hur jag ska känna sen!
Tids nog har alltså en gammal "tidsoptimist" eller "tidsbloggimist", eller Tid-bloggare mognat.
Ja, man mognar med tiden och min Tid mognar med mig.
I förrgår fick jag ett pris av den klass i skolan som jag "övergav" när jag blev sjukskriven. De har startat en hemsida och en blogg, och utlyste en tävling om vem som skulle bli den bästa "kommentatorn" på deras blogg.
Vem vann, tror ni ?
C`est moi!
Och det roliga är ju att cirkeln sluts. Från mig till bloggande, till sjukskrivning från jobbande, tillbaka till jobbande och bloggande med dem som övergavs, och till mig från den bloggande klass som en gång började sin skoltid hos mig! =)
Time in Stockholm 
Tid 