Kanske är den ljusnande framtiden vår, kanske är den inte. Den verkar definitivt inte vara de kommande generationernas i alla fall. Inte om man ser till hur vi utarmar vår jord på jakt efter nya resursslukande, energikrävande nöjen. Vi i västvärlden lever över våra tillgångar, men kanske måste människan ha något lustfyllt och självförstörande att se fram emot för att den ska tycka att livet är värt att leva. Att leva vid brantens kant, liksom. Jag tror nog att människan är god i grunden, liksom Lasse Berg som har skrivit om nomadbefolkningar i Afrika och hur själva nomadlivet inbjuder till ett solidariskt, socialt leverne. Alla är beroende av varann, hjälps åt och bär varandras bördor för att allt ska gå så smidigt som möjligt. Man jobbar så mycket som krävs för att skaffa mat, men inte mer eftersom det är onödigt att ta på sig för stora lager när man ska dra vidare mot nya jaktmarker… Detta leder till många goda sammankomster vid lägerelden, då alla kan umgås över gränserna. När någon senare förstod att man kunde odla den mark man gick på, när jordbruket blev ett begrepp, då började schismerna komma. Människor kände sig förorättade om de fick en dålig lott eller en för liten. Man började träta med sina syskon och släktingar om arvedelar. När ägandet kom….
Men nu är vi där, i ett ägarsamhälle utan dess like. Och vi ska vilja äga våra lägenheter, vår el, vi ska äga vårt företag som vi jobbar i, vår semester ska vara uppbyggd av resor till alla våra delägda sommarstugor runt om i landet, och föralldel också utomlands. Hela våra liv ska tillsyvende och sist ägas av något försäkringsbolag (Har till och med Khadaffi ett finger med i spelet?), fast den som investerar i mitt liv har nog gjort en dålig affär. Skrattretande lite kommer ut av den produkten. I det fallet blir det förmodligen jag själv som skrattar bäst som skrattar sist.
Men vi är fast i den mentaliteten, att ägandet gör oss lyckliga. Jag tror att människan inte bara är god i grunden utan dessutom lättlurad. Säger någon ”guld och gröna skogar” går vi på det, förr eller senare. Den som har mest pengar framför sitt budskap oftast i alla medier och i reklam och det är det vi tror på i första hand. Vad ska vi annars tro på?
Säger kärnkraftsbolag, regeringar, olika tidningar och nyhetsutsändningar tillräckligt ofta att kärnkraften är den tystaste, renaste energiformen vi har, tror vi det. Alternativa utsagor är antingen nertystade eller massivt överröstade i mediebruset. Åtminstone fram till den dag då det hände som statistiskt sett aldrig skulle hända. Då vänder en stor del av den svenska, tysta opinionen åt det andra kappvändarhållet, och säger: Vi visste inget , vi kunde inget, det var ingen som sa att det kunde gå så här…precis som alla medlöpare alltid har sagt…så lätt att skylla ifrån sig, och så mänskligt…
Jag tror på människan: Hon är snäll, men dum….
Men ska vi slå oss till ro med det? Nej, det måste finnas minst ett botemedel, och ett av dem är ……Tadá! ….Fortsättn. följer i nästa nummer.
Läs här så länge: http://www.dn.se/ledare/kolumner/ett-moraliskt-val
Time in Stockholm 
Tid 