”Begreppet pedagogik kommer från benämningen på de grekiska slavarna som under 600- talet f.Kr. hjälpte de rika människornas söner i undervisningen i Aten. Slaven kallades för pedagog, ordet pedagog står för att ”leda barnet”[källa behövs] och pedagogen hade till uppgift att både följa sönerna till privatläraren och sedan hjälpa sönerna med hemläxorna. (Sjöstrand, 1968), (Svedberg & Zaar, 1993).” (Ur wikipedia)
Den ursprungliga betydelsen är alltså inte ”den som undervisar”, utan snarare den som följer eleven och hjälper den på traven. Ska man kanske jämföra en pedagog mer med en fritidspedagog än en lärare ? Men som samtidigt är en slav i förhållande till sin huvudman, liksom naturligtvis privatläraren är på ett sätt. Lite av statusförhållandena lever kvar, i alla fall.
Min första pedagogiska förebild var min mellanstadielärare. Hon kunde både skipa rättvisa och ordning i klassen, och vara som en av oss samtidigt. Så har jag alltid velat vara. Inte en som kräver lydnad till varje pris, eller som gör det som alla andra lärare gör, och som jag vet att alla andra lärare gör bättre. Den normala. ordentliga lärarrollen har väl aldrig passat mig. Jag kan liksom inte leka sträng fröken samtidigt som jag är kompis med barnen. Jag vill inte vara kompis med barnen heller utan snarare just ett stöd och en resurs. Att kombinera de olika lärsätten är svårt och det är bara riktiga talanger som lyckas fullt ut med det. Alltså vill jag skapa en egen nisch, vilket är lättare inom de ”friare” skolformerna. På fritids, som musiklärare, eller på 6-årsverksamheten. Den har jag ju jobbat med i många år utan större problem, men det var först när 6-åringarna fick heta ”förskoleklass” som jag drog öronen åt mig. När saker och ting ska byta namn för att bli ”finare”, medan de i själva verket bara blir mer utslätade. Skolan är bra, och lärarna också, på så många sätt. Men de får kämpa inom en form som är 1800-talsmässig. En lärare på 20-30 elever och en kateder.
Jag förstår vad Jan Björklund menar med sitt påstående om mer katederundervisning. Jag förstår att han menar något annat än det han säger, men jag förstår inte att en skolminister som säger sig vilja vara tydlig, ändå inte kan uttrycka vad han menar.
Hursomhelst tolkar jag hans påstående så att han inte vill att pendeln ska slå så hårt åt det ”flummiga” 70-talshållet, eftersom det är de svaga eleverna som tar stryk av det. Han har en poäng där! Men han tänker inte på att de svagare eleverna har svårt i alla skolformer om de inte får extra stöd. Ska alltså alla skolformer utgå ifrån att man inte har råd att ge de svagaste extra stöd ? Hur knepigt blir det på en skala? Och i så fall…Är verkligen den klassiska katederundervisningen den bästa för dem med behov av extra stöd? Finns det någon undersökning på det?
Men det är i detta skede någon, någon gång, har kläckt den briljanta idén att ta in outbildad fritidspersonal som assistenter till dessa barn. Som följer dem till och från skolan, till fritids, hjälper dem i vissa fall i deras sociala skolning. och det sker nog ganska ofta. Dessa ”pedagoger” på slavkontrakt i vissa fall, blir som mentorer. Den här trenden började långt före Alliansens tid, men den har inte mattats av heller. Fritidspersonalen har överhuvudtaget mycket liten tid till egen planering och eftertanke, men ibland kan några få hjälp och stöd och handledning av specialpedagogen.
Jag tror att fritidspersonal, och övrig personal i skolan, skulle kunna gynna skolans bästa mycket mer om deras pedagogik, och skolans, kunde befrukta varann. På fritids och i förskolan använder man sig så mycket mer av ett laborativt arbetssätt. Man övar barnen i färdigheter och ger dem kunskap i ord och handling. På plats, och i det faktiska skeendet. Fast ingen visste det så fostrades ett antal entreprenörer med detta pedagogiska synsätt.
Som det är nu, sliter personal ut sig i två parallella verksamheter på varsitt håll. Kanske kunde personal och lärare kunna dela sysslorna lite mer. Använda sig av varandra och även byta tjänster lite grand. När man föreslår att lärare ska jobba på fritids får vi kalla handen. Lärarna har inte ”såna” avtal, sägs det. Följden blir alltså att det blir som vanligt. Skolan får ta del av fritidshemmens resurser i form av personal och lokaler, medan fritidshemmen får ta del av vissa av skolans lokaler och och ev något material.
Gränsöverskridare har jag alltid beundrat, och velat vara själv. Ibland känns det lätt, när det är sanktionerat uppifrån, och när man har flera med sig, och när det finns en bärande idé eller projekt. Det är inte lätt då heller men det känns som om målet är viktigare än umbärandena. Men när stödet inte finns varken underifrån eller uppifrån…..
Då gäller det att minnas. Minnas min ursprungliga dröm om hur jag ville vara som lärare… Vänta! Hur var det nu ?
Time in Stockholm 
Tid 