Så mycket smått och stort som upptar våra liv, våra vardagar och våra festligheter. Allt blir ju en ganska stor ”kökkenmödding” sammantaget. Vem kan sortera bland intryck och känslor? Inte konstigt att många blir sönderstressade och avtrubbade, eller går i taket och in i väggen. Kanske sker allt på en gång, och kanske är det när det händer som det stora kaoset uppstår ?
Eller uppstår då, i dessa sällsynta fall, ljuv musik. Många människor kan inte tänka om det ligger en gaffel fel på bordet, eller om en penna fattas i sekretären. Andra får kräkreflexer om allt ligger i snörräta rader och om programmet är fullbordat, om människor sjunger för fint eller om danserna bara har samma turer år efter år.
I sammanhang där man borde vara ordentlig, kan jag känna mig låst. När jag måste vara klädd på ett visst sätt, eller måste följa strikta normer och regler. Men känner jag däremot att det finns en grund att stå på med ett givet tema, kan jag känna mig fri och obunden. Är allt upp-och-ner och männniskor omkring mig liksom inte verkar tycka att de behöver visa någon ordning eller visa sig som föredömen (inför barn, i mitt arbete), utan snarare betraktar mig som tråkig och fast i traditionerna, blir jag verkligen den jag aldrig hade drömt om att vara: Rigid, principfast och humorbefriad.
Men allt det där lär mig ju något om mig själv, och om livet jag lever och vill leva. Jag måste ju själv påverka min omgivning mer än att jag bara låter mig lealöst ledas in i än den ena, än den andra fruktlösa rollen. Och det där livet som går ut på att utforska andra och sig själv i det här flödet av händelser är ju det som är livet. Att aldrig ge upp jobbet med sig själv. Aldrig pensionera sig från sig själv. Jag frågade min arbetskamrat idag om han hade tagit rast idag och han svarade just det…på skämt….”jag ta aldrig rast från jobbet med mig själv”, varpå jag förstås replikerade att ”några sådana problem hade jag aldrig haft”, och han fyllde i, ”fullkomlig som du är”….;-)
Och visst är det roligt med livet ibland, skriver jag samtidigt som jag ser en stackars rysk guldaspirant i gymnastik, som efter sitt första hopp föll ihop med ett trasigt knä. Så motsägelsefullt och svårt. Hennes hopp såg så enkelt och elegant ut och sen var allt över.
Men för mig och för många andra handlar det ju oftast inte om VM-guld eller inte, bara om att göra ett bra arbetspass, få sig några skratt och tänkvärda ord på vägen, höra några samtal på bussen, få till en bra bild på vägen, en kommentar på facebook, någon som gillar samma musik som jag, få höra av några flickor på fritids att man är den snällaste fröken, att man är världsbäst på att rita hästar, kaniner och dinosaurier, komma hem till två katter, få slå sig ner i soffan i ”gräsänkans tecken” och följa minsta motståndets lag vid datorn. Det är livet det!
Eller är det verkligen det? 😉
Time in Stockholm 
Tid 