Ställda förväntningar

Jag kanske inte ska ställa några höga förväntningar för att slippa besvikelser. Men man kan också vända på det hela:

Det kanske inte bara handlar om mina förväntningar på andra. Klart att besvikelsen kan vara stor om jag inte får igenom mina önskemål eller krav efter 17:e misslyckade försöket. Klart att det kan kännas tröstlöst, vilket det också gör.

Men i mitt undermedvetna föresvävar det mig att kraven på mig aldrig har varit särskilt högt ställda. Alla har varit glada att jag lever och har hälsan. När jag var liten upptäcktes det att jag hade en underfunktion av sköldkörtelhormonet thyreodea…ett tillväxthormon. Min mamma såg tidigt tydliga tecken eftersom det inte stämde med hur hennes andra barn hade utvecklats. Ingen doktor ville kännas vid att det var något fel på mig. Till slut, av en slump, fick de höra av bekantas bekanta att deras son hade samma syndrom och hade blivit medicinerad av en fransk läkare, boende i Sverige. Och jag fick min medicin vid ett halvårs ålder. Medicinen var inte syntetisk från början men senare benämndes den Levaxin. Numera kollas alltid sköldkörtelhormonet på alla nyfödda, men på min tid ”fanns” inte denna ”underfunktion”.

Klart att alla var lyckliga och tacksamma när jag snabbt kom ifatt i utvecklingen, och än idag känner jag en förnöjsamhet i det. Jag lever ju! Min mamma räddade praktiskt taget livet på mig. Vad finns som är större än det? För varje utbildning eller jobb som jag har påbörjat som på ett eller annat sätt har varit en utmaning för mig, har föräldrarna sett glada, men lätt förvånade och framförallt oroliga ut. Det kan ju hända att alla barn har blivit bemötta på samma sätt…fast jag tolkar det i mitt fall som om jag borde ta det lite försiktigt. In utmana så mycket. Inga förväntningar…ifall det går galet. Jag behöver inte vara duktig för deras skull, eftersom de älskar mig som jag är, vilket naturligtvis är fint. Mycket fint, men jag har nog avstannat en och annan gång mitt i steget.
Är det ingen som förväntar sig att jag ska göra mitt allra bästa – vad händer då?
Är det ingen som bryr sig på jobbet om jag har världens bästa idé (som jag själv tycker…;-)) – vad händer?

Kankse att jag gör något åt saken till slut…

Men först stod jag handfallen i bortåt 55-60 år. Bekvämt tillbakalutad. Ständigt älskad, men sällan räknad med.
Vem kan skryta med att känna sig ständigt älskad i sin barndom? Inte många, tror jag. Kärlek är A och O i barnuppfostran, brukar jag hävda. Men kanske att vi förutom kärlek kan behöva lära oss ett hantverk, få några verktyg att lära oss hantera, för när de som älskar oss mest inte längre finns – vem ska då se vilka vi är? Och vilka ska uppskatta oss för vilka vi är om vi inte har lärt oss kämpa för att visa vad vi kan och vad vi vill?
Och vilka är vi – å andra sidan – om vi inte känner oss älskade ? ”För mycket och för lite skämmer allt”..

Jag vill leva det här gamla livet, men inte bara som en halvsidig person. Är det att ställa för höga förväntningar? Kanske ska jag tänka på alla som har och har haft det ännu värre…bita ihop och lida en liten smula till istället för att helt pretentiöst komma här och komma med högt ställda förväntningar ?

Och i led med detta resonemang, borde jag förmodligen ha förväntningar även på er, mina högst oförmodade läsare (inga förväntningar där heller, som ni ser), och kräva kommentarer och svar på alla mina tusen frågor. Men så gör inte en belevad person som har fått sin mormors (från Värmland) talesätt ringande i öronen: ”Enda gången en mygga fes så sprack hon”….

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s