Idag dog min nya mobil. Den tvärdog och jag tvivlar på att den kan väckas till liv igen. Jag hade hunnit plocka ut senaste bilderna strax innan det hände. Sen gick allt så plötsligt att jag knappt hann fatta att det hände. Men den hann aldrig känna något…så mycket kan jag säga. Märkligt med tingestar, att de kan bli så personliga. Nyss var den en stor del av mitt liv. Så praktisk och rolig på många sätt. Jag slapp gå in på datorn så ofta för att komma åt saker och ting. Jag kunde också ta bilder och skicka dem utan att behöva gå via datorn. Det fanns GPS och Spotify på mobilen…nu betalar jag alldeles i onödan det högre priset för att få den i mobilen. Det var nästan det bästa av allt. Att kunna lyssna på spotify närhelst jag önskade. Lätt att koppla ihop med en ljudanläggning var man än kommer och ljudet blir så bra. Jag sörjer denna mobil som …jag vet inte vad. Den var personlig också. Ville inte alltid som jag, men med lite lirkande så. … 😉
Och så var hon så söt. Så fin och nätt och fick plats i alla fickor. Lilla x….Jag vet inte om jag orkar med en ny, om jag nu skulle få en. Jag byter inte mobiler som andra byter strumpor. Därför har jag som tur är behållt min gamla, och nu kunde jag flytta över Lilla x:s simkort till min gamla trotjänare. Där har jag nämligen haft kontantkort. Fast det känns ändå lite som ett svek mot dem båda. Integritetskränkande, typ. Som att byta hjärna med någon annan. Åtminstone byta minne, eller nåt.. det sistnämnda skulle jag nog behöva göra, i och för sig…
Byta nummer är som att utföra en plastikoperation. Jag vet att jag är överkänslig, men det är en sån dag….
Och det här är det sista Lilla x fick se …frid över hennes minne. =(
Time in Stockholm 
Tid 