Precis som jag trodde, ramlade/seglade vänner och släktingar in denna vecka. Jag satte igång att tillreda paj för att bjuda alla dessa inkomna/inramlade på den som tilltugg till den drink jag skulle tillreda till Tallbaren.
Den plats i närheten av huset där solen skiner mellan halv fem och halv sex innan den går in i ”ek”. Till tallens fot har stubbar rullats för tillfället och dagen till ära. De seglande gästerna kom förvisso i tid…pajen var klar….allt var dukat och upplagt för party….musiken från spotify hade börjat spela den brasilianska bossa nova som tillsammans med de milda vindarna skulle minna oss om andra platser, andra ljuva ögonblick. Men det var något som fattades….
Solen som hade gassat hela dagen, tropiklikt och skönt, hade helt diskret gått in i moln när klockan var slagen. De milda vindarna förbyttes i mer iskalla polarliknande dragiga sådana…. Men i övrigt var allt till belåtenhet. Paj, chips och drycker intogs under stor munterhet och trevnad…visserligen med en bar förflyttad från tall till altan, men ändå….
Inget blir som man tänkt sig men det kan bli bra ändå. Japan vann i fotboll, men det kanske var viktigare för dem att komma hem med en medalj efter den svåra tid de har haft, än för oss. Svenska laget har varit värda varenda seger de har vunnit, men nu var definitivt japanskorna bättre! Det blev inte som man hade tänkt sig, men ändå…
Jag skulle ha slutspurtat med mitt projekt denna vecka för på söndag börjar min äkta hälft sin semester här tillsammans med mig. Jag hade bestämt att det skulle bli ett slags naturligt break i och med detta, och att det mesta skulle gå lika bra som det hade börjat. Inte var det så att någon annan försökte hindra mig. Roligt med sällskap och att hinna träffa alla på sin ledighet som man inte gör annars i den krassa vardagen. Men att baka paj till alla..att göra en stor affär av något som inte hade behövt bli så stort? Var till och med inbjuden på middag till de inseglade gästerna före fotbollsmatchen mellan Sverige och Japan. En hel dags prokjektjobb var alltså omintetgjort av ingen annan än mig själv. Jag tycker om att ställa till med sådana där lagom pretentiösa tillställningar, men varför just nu ? När jag skulle finslipa på det jag har börjat med så storstilat…
Som sagt: Ingenting blir som man har tänkt sig – och strängt taget – det mesta blir egentligen bättre just därför. Kanske kan till och med mitt självpåtagna jobb bli bättre av att jag låter mig följa med i tidens gång…?
Svaret på den undran lär jag aldrig få veta. Och kanske vill jag inte ens veta, för tänk vad jag i så fall skulle gräma mig om det skulle visa sig att det förhöll sig precis tvärtom…;-)
Nej! Mitt största hinder är jag själv! Mitt sug till det sociala livet…min förmåga att fokusera i början av alla projekt för att, när det verkar gå bra, falla tillbaka i alltför stor bekvämlighet. I stället för att spotta i nävarna och säga att ingenting kan stoppa mig! Inte ens besvärliga inspelningsprogram på datorn, vänliga släktingar eller gassande sol på en badbrygga. Nej inget kan stoppa mig…inget får stoppa mig…inget borde stoppa mig….nästan inget kommer förmodligen att stoppa mig. Jag är oövervinnerlig…typ….;-)
Time in Stockholm 
Tid 