Allting flyter igen. Finns det något som går bra plötsligt, följer resten med. Och skiner solen blir jag lite mer uppåt och frågar mig inte vad jag gör här på landet i så många veckor? Det gör jag sällan ändå, men ibland när polarvindar blåser och det regnar och är mörkt ute som på vintern, tycker jag att det skulle vara rätt behagligt i stan några dagar. Men så bryter solen fram, mina sinnen öppnas och tankarna virvlar runt och idéerna forsar plötsligt fram igen. Inledningen blev i princip färdiginspelad.
Fortfarande har jag problem med inspelningsprogrammet, men hittar genvägar så att det funkar någorlunda. Tänker plötsligt att tekniken inte kan vara det viktiga. Den får inte hindra mig. Rättare sagt; jag får inte låta mig hindras av den. Tids nog brukar ju även sådana värdsliga ting lösa sig…Allting flyter…”The Flow”!
Nu använder jag min mp3-spelare som mikrofon, vilket funkar bättre. Att helt enkelt komma närmare micken. Jaja…Stora och små problem.
I morse sken solen igen och jag kände mig ganska alert…men rätt snart kom molnen och kylan och en slags tyngd föll över mig igen, även om det var trevligt att kila över till ”grannstugan” och sjunga för brorssonen som fyllde år. Den lille plutten har redan fyllt 27! Tiden går…
Men tillbaka till mina inspelningar, till ett avlopp som inte fungerar sedan i våras (fast det har ändå gått över förväntan bra med dunkar och disk på altan) och en obokad Gotlandsresa, kände jag mig plötsligt ensam. Ensam om att ta beslut. Ensam om ett projekt som kanske är omöjligt att sjösätta, och om det inte är det…ska jag driva det själv då? OK, om det blir så himla bra att jag står för varenda stavelse och varenda ton och takt och rörelse. Då kanske det funkar…Men så bra kan det aldrig bli. Särskilt inte som inspelningsprogrammet trilskas. Om det helt enkelt låter anka….=(
Men nu är det så här, min gode Watson…
Det är ditt projekt, din idé, det är bara du som vet ”på riktigt” hur du har tänkt dig! Nu är du så god och gör det här! Och om du inte fullföljer…skyll dig själv, och klaga inte på att du aldrig får tillfälle att göra det!
Sådärja…nu tog jag mig själv i örat. Det känns bra. Måste lära mig att försöka se till det som faktiskt har gått bra och ínte gräva ner mig någonstans för det som aldrig kommer att funka.
Men en sak måste jag lära mig:
Att be om hjälp! Och om jag inte får hjälp, måste jag lära mig att överleva det också. Jag måste överleva att inte ens få svar på enkla frågor.
Jag får inte bli gråtfärdig om någon helt oväntat är snäll mot mig, och heller inte om någon helt oväntat inte bryr sig överhuvudtaget. Jag är inte i klimakteriet, som är över för länge sedan, men jag känner mig ibland helt oväntat väldigt känslig. Och jag tänker att en så känslig tant med projektddrömmar och en släng av telefonfobi kan väl inte driva någon slags egen firma ? Men det kanske kan komma någon snäll och pigg pensionär som kan hjälpa mig med sekreterarsysslor – som kan sköta telefonkontakter och samla viktiga papper i ordentliga högar och betala lämpliga räkningar mot en kopp kaffe och lite mysig miljö – men hon/han får inte vara för snäll, för tänk om jag börjar gråta då?
Time in Stockholm 
Tid 