Vad är livet?

Vad är ett stycke liv? Ovisst. Ibland underbart, ibland fruktansvärt, ibland slutar det alltför hastigt, ibland får männsikor leva alltför länge under ovärdiga förhållanden.

En av de mardömmar jag hade när jag var ung var att jag blev jagad i något modernt hus och en av medlemmarna i ABBA riktade en pistol mot mig och sköt. Då vaknade jag. Andra mardrömmar har varit att jag har försökt gå över en gata och precis när jag ska kliva upp på trottoaren blir den så hög, jag ligger och kravlar och kommer inte upp och jag ser en buss närma sig. Jag har inga krafter kvar…tung i armar och ben och trottaren blir bara högre och högre….så vaknar jag precis innan jag blir överkörd.

En riktig ”mardröm” råkade jag och min fd pojkvän ut för en gång på 70-talet när ett gäng killar, de var nog bara tre,  hotade oss till livet mer eller mindre bara för att pojkvännen hade en röd toppluva och därför beskylldes för att vara kommunist. Han hade den dåliga smaken att gå i svaromål och därför stod vi där helt utsatta för vad den kaxige ligisten och hans ”mobb” skulle kunna tänkas hitta på…men som tur var klarade vi oss ur den knipan också. Efter sin första lust att ge igen blev pojkvännen helt tyst och gav inga tecken på att vilja slåss. Kanske hade läget varit annorlunda om det hade hänt idag? Klimatet ännu hårdare? Ligisten hotade oss med att vad som skulle kunna hända om vi så mycket som viskade något dumt när de skulle vända sig och gå…”Ni slipper undan den här gången, om ni inte…..” Som tur var bodde vi inte långt därifrån. Vi stack nyckeln i porten med darrande fingrar och smällde igen den efter oss och rusade upp för trapporna. Ganska så darriga. Men vi hade klarat oss.

Nu har det hänt, som aldrig skulle få hända. En fruktansvärd mardröm där så många liv gick till spillo. Den lilla skräck jag kände för 40 år sedan gör att jag i alla fall kan förstå lite grann, i någon mån föreställa mig paniken på Utöja i Norge, när man inte kan komma undan. Den skräcken vill man inte att någon ska behöva känna, vare sig man överlever eller inte. Den utdragna skräcken….

Jag har ju aldrig tålt skräckfilmer eller ens vanliga ”hederliga” deckare. I TV-tablåerna gör man ju ibland reklam för en mysig hemmakväll med gamla klassiker, gamla skräckfilmer eller ”Morden i midsummer”… Och det gäller i stort sett alla kanaler. Jag har aldrig sett tjusningen med mord, ens i fantasin. Jag vet att det verkar löjligt, eller ett försök att fly ”verkligheten”, som enligt en del är att se det onda i vitögat. Jo, jag kan se verkligheten. Men jag vill inte gotta mig i den.