Att sätta ord

Under senaste veckan har många sagt, känt och på olika sätt uttalat sin brist på förmåga att sätta ord på vad man känner. Att beskriva en upplevelse i ord, en sorg, en skräck…

Kanske skulle det vara lättare att att sätta en klangfärg, att måla upp ett scenario med en pensel eller att sjunga en melodi, om man bara hade de rätta verktygen. För mig har musiken alltid en läkande kraft och när all annan kraft sinar kan jag alltid sjunga eller spela mig stark igen. Eller lyssna mig till en slags tillfredsställelse.

Det finns något helande i musik, just för att den är abstrakt. Den tvingar inte på mig känslor jag inte har eller känner igen mig i. Den bara är. Det beror väl på vilken musik det handlar om, säger ni kanske… Ja, och först och främst ska den helst vara befriad från ord, eller åtminstone för mig begripliga ord. För det andra måste det vara musik som jag omedelbart tycker om av den ena eller andra anledningen, och för det tredje ska den kännas i det närmaste tidlös, eller evig. Jan Johanssons inspelning ”Visa från Utanmyra”, t.ex. Musik av Mozart går nästan alltid bra som tröst, liksom musik av Bach. De kan balansera mellan det smärtfyllt vackra och det mer sorglöst dansanta i samma andetag. Andra kompositörer kan också fungera väl så bra, men klassisk musik tar ofta i för mycket, och svänger mellan de olika känslorna och uttrycken så att det kan vara svårt att hänga med i svängarna. Allt beror förstås på vem man är som människa, men i någon form av kris tror jag det kan vara bra om musiken känns mer upplyftande och lugnande än som en reseledare i en äventyrspark.

Har lyssnat till programmet ”Sommar” ett antal gånger under sommaren. Att få till ett sådant program på rätt sätt är ju också en skön konst, apropå att sätta ord på saker och ting, men också att hitta de rätta musikstyckena, som sätter de rätta klangfärgerna på berättelserna. Allt kan bli som en skön komposition eller kanske bara ett antal avbrutna småstycken utan rim och reson.

Här följer några som på olika sätt gjorde min ”sommarresa” inte bara lite mer angenäm, utan de bjöd också på en flygtur utöver det vanliga…såväl musikaliskt som personligt berättande. Och humoristiska. Tyckte även om dagens Barbro Lindgren vars ”Sparvel” jag har läst för massor av 6-åringar. Hon kan formulera sig så rakt på men ändå känns berättelserna så innehållsrika. Gå in på Svt, hela listan så hittar du fler..

Dilsa Demirbag-Sten

Martin Fröst

Helena Bergström

Och så får vi lyssna och kan fortfarande känna de milda sommarvindarna mot vår kind i den ljumma, som jag hoppas, augustikvällen….även om du gör det i december….för inlevelsens förmåga och musikens makt är evig….;-)

Man måste ju alltid leva på hoppet!