Nya tider

Fyra dagar kvar av semestern. Mycket har hänt, många har vi träfffat bara genom att vara kvar här på samma plätt i tillvaron men också genom att fara iväg på två korta turer. En österut till Gotland och en västerut till Göteborg. Ungefär på samma breddgrad men i olika vädersträck. Stad och land, släkt och vänner. Det är på sommaren alla människor hinner och orkar vara sociala. Man kan umgås otvunget på sommarställen och fara och hälsa på varann och bo över och gå på egna strövtåg i Visby eller bada i det salta havet utanför Göteborg. All denna utåtriktade verksamhet ligger bokstavligt på is under det mörka halvåret som vi nu närmar oss. Människor med krävande jobb ringer knappast till en gammal kompis för en gemensam fika mitt på blanka tisdagen. Syskon och kompisar har man möjligen kontakt med på facebook eller på telefon. Så vad händer när vi inte hinner samtala med varann som folk har gjort förr? När vi inte vet om den andra skrattar eller gråter bakom en statusuppdatering…Allting går så fort.  Plötsligt kommer ett annat meddelande på mobilen, eller kanske ringer ens gamla mamma. Vi hinner inte riktigt engagera oss för allt det där ”andra” som vi vill och måste göra. Den lilla egna tid som var och en har är så försvinnande liten när det kommer till vardagen. Jag är mycket tacksam för mitt körsjungande som gör att jag åtminstone kommer iväg och träffar personer en gång i veckan i alla fall. Likasinnade som delar samma intresse och/eller passion för musiken och för själva det egna musikutövandet. Men fanns inte kören skulle jag knappast av egen kraft gå ut och njuta av stadens förlustelser utan försjunka i mig själv, i något TV-program eller något pyssel vid datorn. Arbete? Jovisst måste alla jobba och göra rätt för sig, men jag kan inte upphöra att förundras över hur mycket tid som min arbetsgivare får av mig i jämförelse med hur mycket tid jag ger mig själv. Om man har ett jobb som är ens stora passion finns det ju en vits med det. Och om arbetsgivaren ger en vad man vill ha. Bra lön och schyssta villkor. Men om man behandlas mer som en slav, som vissa unga nu blir behandlade inom en del företag, var ska man då hitta kraften att överleva och leva sitt eget liv?

Jag har ju ett jobb som jag trivs med och även om andra arbetstider vore önskvärda så har jag ändå bra arbetsförhållanden, men lönen är rätt dålig.

Jag känner trots det att min ork inte räcker till för samtal och umgänge mer än högst tillfälligt mitt  under  brinnande termin. Hur ska då inte de heltidsarbetande mammorna och papporna ha det? När ska de hinna med de där livsuppehållande stunderna fyllda av lättsinnigheter, skratt och vänliga ord? Tror att samhällen måste byggas om från grunden för att människor ska kunna samtala och ”leva” sina liv varje dag och inte bara 4-5 veckor om året. Först då kan vi  kanske undvika att människor går ut på gator och torg och kasta sten på varann. Man kastar inte sten på sina vänner, nämligen. Och man slänger inte bomber på dem som har gett en en hjälpande hand. Ett samhälle som inte visar respekt….det finns ingen ursäkt egentligen för sådana våldshandlingar som vi har sett, men det finns heller ingen ursäkt för det samhälle som har stött ut sina egna samhällsmedborgare och förpassat dem i fattigdom utan hopp om hjälp eller empati. Sådana samhällen finns över hela jorden och även på vår egen mark där vi går….jag skulle inte bli förvånad, men naturligtvis förtvivlad om något liknande skulle hända i Sverige, det som har skett i England. När börsen rasar samman har vi varken en stark ekonomi eller ett socialt skyddsnät som ska rädda oss. Jag fasar för den dag då vi bara har marknadskrafterna att lite till, eftersom det är marknadskrafterna som är de mest opålitliga krafter vi har, eller inte…det är de som sinar först och när de sen kommer tillbaka är det just de krafterna som är minst intresserade av att något som helst samhällsansvar.

Det är i det läget vi fortfarande kan säga att vi har det bra, med vår semester som är 5 veckor, och vi ska vara tacksamma att vi har kultur som  inte bara är beroende av sponsorpengar, som den är i USA för där är det kulturen som företagen tycker är minst viktig. Men så är det ett ”vilda västern-samhälle” också. Fortfarande…

Ränderna tycks aldrig gå ur. Den nyanserade kultur som ändå finnsover there har aldrig fått en rejäl chans. Man jobbar efter principen: ”Skjut först – Fråga sen!” Det är bara att ”upp med händerna”, typ.

Jag ger mig…;-)

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s