Jag sitter, inte med näsan i blöt, men med ett par fötter i vatten som behöver mjukas upp efter en lång barfotasommar i sandaler. Det är ju så välbehövligt men ack så svårt att ta sig tid till såna små välbehagspustar. Att bara sitta i 20 minuter utan att kunna gå någonstans. Jo, visst kan jag ha både mobil och dator i närheten, men det känns ändå rätt lyxigt att tvinga sig själv till något sånt.
Men Hallå?!
20 minuter av ditt liv, ska det vara så himla svårt? Kanske inte, men varför gör jag det ändå så sällan, fast jag vet att det behövs. Självsprickorna står ju annars som spön i backen, praktiskt taget. Det finns en kortisonsalva som faktiskt hjälper, men ändå…rätt snart kommer de tillbaka om man inte sköter sina fötter rätt. ”Man ska vara rädd om fötter”, sa en gång ”Sveriges roligaste kvinna”, vilket hon hade rätt i.
Och att överhuvudtaget lyssna till sin kropp vore väldigt bra. Inte så att man går omkring och klagar och gnäller utan att göra något åt saken, men att faktiskt ta reda på vad som behöver göras; gå till doktorn, tandläkarn, terapeut, kotknackare, eller helt enkelt förebygga skador genom att sköta sig innan man går på knäna av den ena eller andra anledningen så man slipper vårdcentralen. Jag menar förstås inte att allvarliga sjukdomar kan undvikas, men större eller mindre blessyrer kräver också omvårdnad.
Tro nu inte att jag mästrar er, någon av mina läsare, utan snarare mig själv som har för dålig vana att alltid skjuta upp till morgondagen det jag hade kunnat göra igår. Får jag det på pränt på det här sättet kan det hända att till och med jag lyssnar! 😉
Igår firade vi min äldste bror, tillsammans med bla vår gamle far och min brors senaste barnbarn, den absolut yngsta familjemedlemmen. Om han sköter sig som hans morfarsfar och morfarsmor har gjort, kanske han också lever 99 år – dvs till år 2110 – och kanske lite till…?
Räknade lite fel nyss – tyckte det lät så mycket…;-)
Den som lever får se…. =)
Time in Stockholm 
Tid 