En kropp – en själ – och ett stycke musik…

Morgondagens uppgift lyder som följer i dagens rubrik. Bara att rätta in sig i ledet. Mitt eget självpåhittade led. Mitt projekt. Nu står jag här igen och minns en gammal ramsa som jag brukade dra förr i världen när jag jobbade med mycket mindre barn, på dagis.

”Camilla klättrar upp i trädet, högt så ingen alls kan se det…MEN DÅ….knakar det, och brakar det….och PLADASK så ramlar hon ner!”

Tja…vem vet?

Det handlade förstås aldrig om mig på den tiden, utan om vart och ett av barnen i samlingen. Och varje barn lyste upp med skräckblandad förtjusning varje gång vi kom till….”MEN DÅ”…..

Och ungefär så kan jag känna det nu. Både härligt och farligt…och ovisst! Som livet självt kanske? Vem vet vad livet är, förresten?

Det kanske är meningen att allt ska vara jämngrått. Det kanske inte är någon mening alls?

Strunt samma! Inte vill jag för alltid veta vad som ska hända heller. Men ett visst mått av enformighet ibland skulle kunna vara lite skönt. Både på jobbet och utanför jobbet. Kanske därför jag tycker att det är ganska skönt att sitta och kolla lite på facebook. ”Intet nytt under solen”, typ. Känns tryggt.

Människor gör ungefär samma saker som de har gjort och sagt för några dagar sedan. Ja, till och med för ett år sedan. Man kan läsa egna och andras uppdateringar som är ett år gamla och inte mycket känns ”för gammalt”. En del kan till och med kännas fräschare än dagens nyheter.
Anledningen till att jag började skriva dagens blogginlägg var att jag halkade in på ett från 2007, då mitt projekt var ”nyuppfunnet” och jag presenterade det för mina dåvarande bloggläsare. Klart att en hel del har hänt sen dess, framförallt sedan min uppryckning i somras och min nystart i höst….men fortfarande svävar jag i ovisshet på många punkter och många tankar är desamma. De har bara ältats och förädlats ett antal varv sedan dess och något har alltså kommit på pränt, eller på mp3, om man så säger. Men….?