Uppvuxen med skalbaggar med slag i ….

Jag tänker- alltså står jag still!

Min blogg på ”spaces” hade det temat. Lite fyndigt på ett sätt. Jag kan inte göra två saker samtidigt särskilt bra. Fast å andra sidan – om jag skulle vända på det hela och säga; ”jag står still- alltså tänker jag”, stämmer det inte alls.

För mig är det i själva rörelsen som de högst flygande tankarna föds. Måhända fastnar de inte så bra eftersom jag inte kan sätta dem på pränt när jag rör mig, men om de finns kvar även i stillastående läge, tänker jag att det är bra-att-ha-tankar.


Jag växte upp på 60-talet. 1963 var jag 10 år och Beatles började bli stora. Då kom de glada, medryckande Beatleslåtarna. Ganska snart förstod jag att det här var musik för mig. Den ”populärmusik” som funnits tidigare i mitt hem var Povel Ramel och Alice Babs, Benny Goodman, SweDanes, Ella Fitzgerald och så ”Jag är en tuff brud i lyxförpackning” med Lill-Babs, som jag hade fått efter att ha sett filmen ”Svenska Floyd”. Det var väl den låt som låg längst bort genremässigt från de övriga musiken i familjens skivhylla. Men så småningom lyckades ju jag och min yngsta bror prångla in lite pop bland klassikerna. Vi började med ”Yesterday”, med stråkkvartett och allt, och sen föll nog både mamma och pappa ganska så pladask för Beatles. Det var inte svårt att sedan både önska sig Beatlesskivor i julklapp eller att gå och köpa egna för surt förvärvade slantar. Jag hade väl bara 1,25 i veckopeng och en LP kostade nog 24,50 på den tiden. Minns att jag gick in i skivaffären och höll i den hett efterlängtade skivan många gånger, bara för att titta på bilderna och för 44:e gången kolla in låtnamnen, och liksom lukta på den.

Sen när det var dags bar det av hem för att lyssna i vardagsrummet. Och dansa, dansa, dansa. Jag kunde vilken nästa låt var och kunde ta upp den exakt samtidigt som de gjorde det på skivan. Varje dag efter skolan. De där första ”glada åren” med Can`t buy me love”, Please, please me, She loves you, var jag inte riktigt med, men i och med A hard days night och Help var jag med i pop-matchen. Att gilla exempelvis Rollig Stones eller The Who eller något annat band på den tiden fanns inte på kartan. Varför?  Så småningom fick jag ju en egen radio så att jag kunde höra ”10 i topp” på lördagar – något som hade varit otänkbart tidigare i ”Familjen Stråkkvartett”, men jag föll aldrig för något annat band på det sättet. Jag levde med Beatles och växte upp med dem. Och i takt med deras musik mognade jag också. -67 kom ”All you need is love”, och jag hade praktiskt taget glupskt ätit mig igenom de musikaliska höjdpunkterna i Rubber Soul och Revolver, när Sg:t Pepper kom och slog ner som en bomb i alla hem. Beatles var knarkare?! Låt vara….Let it be!….musiken blev ju inte sämre för det. Det var ju en magisk musikresa i tid och rum man fick göra som tonåring. Men så småningom fanns ett tomrum som skulle fyllas. Bandet vittrade men fortsatte ändå lite mer håglöst…svårt att hålla ihop något som brister. Kanske också något som kan kännas igen i de unga vuxna, sena tonåren. Min musiksmak var ju då också delad och jag kunde ju finna glädje i att dansa till annan musik än den seaste Beatles-LP:n. Jag var på väg ut ur hemmet med jazz, med soul, med Jimi Hendrix och Cream, med Mose Allison, fusion ….

”She`s got a ticket to ride”…”She`s leaving home, Bye, bye”

Men med mig i bagaget hemifrån finns alltid…”Yesterday, all my troubles seems so far away”…… och ”Here, there and everywhere”!

”Respect”! =)

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s