Varje höst är fullbokad. På jobbet och privat. Med kören och i andra sammanhang där jag deltar. Allt ska göras samtidigt och ”Nu Genast”! September har ingen andningspaus.
Och så kommer oktober. Visserligen händelserik också, men då har allt mognat. Barnen och alla vuxna är på rätt plats vid rätt tillfälle på jobbet. I kören har vi lite koll på vad som ska sjungas och när. Många konserter blir det, men det finns ändå möjligheter till utveckling, och inte totalt sammanbrott. I den närmaste släkten föds det barn och det fylls år under den tid som är och ska komma, och medföljande festligheter.
Det finns små och lite större orosmoln både här och där, men förhoppningsvis inte oöverkomliga.
Nu är tiden min. Min höst.
Den höst som är min höst med soliga, klara dagar och vackra höstfärger. Andra börjar tideräkningen från första januari. Jag börjar min från höstterminens start. Det är då jag börjar vakna. Kanske beror det på att jag är född på hösten? Eller att mitt liv är så förknippat med skolstart, efter många egna studieår och sedan jobb inom skola och fritids? Vet inte, men jag känner mig fri i höstluften när jag tar cykeln på morgonen och naturen sveper förbi och försvinner i ett ständigt bakvatten. Kanske mina lungor kan förnimma känslan av den första kyliga luft jag drog in för sisådär 58 år sedan och därmed blir en smula nostalgiska. Eller åtminstone mina luktorgan. Att dofta in all denna natur-umami….en slags urgammal skogsdoft i ett ständigt fräscht höstluftpaket…
Sån är nog jag: En urgammal människa i ett barnsligt skal. Ibland knappt förnimbar, men vid oväntade tillfällen rätt lätt att andas. Typ. 😉
Time in Stockholm 
Tid 