”Min röst hörs nu från den här platsen i rummet….”
På den gamla goda tiden när radion var ung – eller åtminstone när jag var ung – kunde denna fras höras då och då i etern – rösten förflyttades och om ens egen stereo fungerade som den skulle, flyttades rösten runt i ens egna rum, kunde det tyckas. Jag var lite för ung för att riktigt fatta vad det skulle vara bra för men å andra sidan tillräckligt gammal för att se det komiska i det hela.
Fortfarande kan jag höra den där rösten inom mig när jag skriver och meddelar mig på än den ena, än den andra platsen på någon webbplats eller i nåt nätverk någonstans. Och jag tänker: Vem är jag egentligen? Var är jag och vart vill jag komma?
Allt oftare kan jag tröttna på min egen ”röst” i facebooksammanhang. Dessa ibland lite kluriga, ibland fullkomligt meningslösa uppdateringar… Jag har tröttnat på min egen röst, helt enkelt (inte på andras, lustigt nog). I alla fall i det sammanhanget. Här på bloggen är jag inte alls lika trött på mig. Fast här kan jag ju vara nog så långrandig och tröttsam, enligt mig själv alltså.
Nu har jag kommit på varför det är så att jag tröttnar på mig på just facebook….
På bloggen, på flickr, och andra ställen, förställer jag mig och gör mig till en annan än den jag är. Jag drar en historia, eller tänker ut ett litet välpackat åsiktspaket. Kanske inte så välpackat heller, men jag har i alla fall packat det så gott jag har kunnat och har slipat på en och annan formulering. Jag bär ju inte ens mitt eget namn här, bara delvis och kan sålunda hitta på och hitta roliga och nya infallsvinklar utan att trötta ut mig själv….
Men på facebook heter jag vad jag heter, jag fördelar mig själv lämpligt över olika andra sidor men som den jag är där jag är, är jag bara på facebook.
På facebook är jag mig själv – eller åtminstone så nära mig själv jag kan komma i detta speciella medium. Tröttsamt! Många irl-vänner är också där – de som också kan ”höra min röst från den här platsen i rummet” helt på riktigt, och på rätt plats. För dem kan jag ju inte låtsas ”vara på hemma” eller hålla på och berätta vad jag gör om dagarna för att sen träffa dem i kören och på jobbet och tro att jag har något att berätta. Alla vet ju redan att vi har varit på landet i helgen eller har haft konsert. Fast egentligen är det ju inte så farligt, bara synd att missa de vanliga smörjmedlen som kan behövas när man ses på riktigt. Nej, det värsta är just detta faktum att jag är bara mig själv.
Mitt egna mer eller mindre intressanta jag, som ska delas och fördelas i lämpliga portioner över tid. Ja, jag vet att det finns männsikor som gillar att se mina bilder, så ibland ska jag allt lägga ut dem också, även på fb. Men jag ska verkligen försöka sluta trötta ut mig själv genom att dela med mig av mig själv så knapphändigt som möjligt, eller sprida ut mig så jämnt som möjligt i tiden och i rummet.
”Min röst kan nu komma att fördelas och förflyttas till uthärdlig plats i rummet”….
Time in Stockholm 
Tid 