Ibland halkar jag in på något gammalt blogginlägg skrivet av mig själv. Jag ser att någon har läst något som jag skrev för ett år sedan, eller kanske 5 eller 7 år sedan. Så blir jag nyfiken på vad som hände då. Sedan är jag ”lost” i gamla eller nya tider. Det kan nästan göra ont där bakom ögonen ibland av saknad efter de tankeutbyten som kunde förekomma när alla som bloggade tog sina dagliga turer in till varandra och läste och reflekterade.
Numer tycker jag att det kan förekomma liknande utbyte även på facebook, men skillnaden är den att nu har vi alla så mycket att välja på. Så många personers utsagor att ta ställning till. En del kanske härjar på Twitter också, och Linkedin och Google+ och allt vad det heter. Dessutom är mängden människor att uppdatera sig med så oändligt mycket större. Många har mellan 100 och 200 ”vänner” på fb, medan en del tycks ha ett obegränsat antal vänner.
Vi som bloggade på Spaces under den första tiden 2005-2007 hade kanske mellan 10 och 50 kontakter som jämförelse. Men de flesta som jag besökte och som besökte mig hade nästan alltid ett antal kommentarer för varje blogginlägg. Och kommentarerna var ofta långa och djuplodande där man med liv och lust engagerade sig i vad bloggaren hade att säga. Självklart kunde man också då bara komma förbi och önska God helg, men det fanns så mycket tid till engagemang och tid till att lyssna. Även jag upplevde att jag hade den tiden även om jag också upplevde att tiden försvann när jag satt där och skrev och läste andras bloggar och kommenterade i dem. Nu orkar jag knappt läsa de få bloggvänner som ännu bloggar, fast jag vet att jag aldrig ångrar mig när jag väl har kommit dit.
När nästan alla lämnade bloggandet framåt 2008 och gick över till andra aktiviteter (på nätet, alltså) gjorde förstås jag det också. Flickr och Facebook gick jag till först och främst, men jag stannade ändå kvar här vid min blogg. Lusten att skriva är större än att frottera mig socialt även om jag också har känt den lusten ganska starkt av och till.
Nu när jag skriver något här länkas det till Facebook och de som fortfarande hittar hit eller är nya bloggläsare, kommenterar för det mesta inte här utan på fb, om de alls kommenterar. Kanske ett gillande eller något berömmande, vilket jag naturligtvis är glad och tacksam över.
Men det där tankeutbytet….
När jag nu seglar in på någon gammal bloggpost och ser att det var ibland uppåt 20 kommentarer och på den tiden kommenterade jag aldrig själv utan spann vidare i nästa inlägg på vad som sagts, väl medveten om att nästan alla läsare kom tillbaka för att läsa även detta. Men nu – om jag har fått någon kommentar på facebook – kan jag ju inte spinna vidare på den kommentaren här. Det blir väldigt krångligt. Dessutom är jag långt ifrån säker på någon överhuvudtaget kommer tillbaka.
Det låter sorgligt och självömkande, tänker ni kanske? Nej, det var länge sedan jag kände så. I början kanske, men inte nu. Bara ett kallt konstaterande. Om jag ville kunde jag kanske välja att inte vara kvar här och fortsätta försöka verka övergiven.
Min dröm om utbyte är ju ändå överkörd. Jag kan se en bloggs uppgång och fall. Det känns lite sorgligt att vara på tillbakagång. Alltid roligare att vara på väg uppför, utom när man åker skidor, förstås. Men å andra sidan kan den där ”splendid isolation” kännas som om man är utvald på nåt sätt. Och det är jag som väljer att placera mig lite i utkanten. Gilla musik som ingen annan gillar eller inte gilla att shoppa kläder eller att ha annorlunda barndomsminnen – fast det kan jag ju inte välja. Det där med brunsås och husmanskost. Det fanns knappt i mitt hem. Inte kunna nicka igenkännande åt än det ena, än det andra. Det är både tröttsamt i längden att stå lite utanför och att samtidigt inte riktigt vilja ”höra till”. Att både kämpa emot och samtidigt vilja vara lite mer mainstream…och ändå inte.
Men därför kändes tankeutbytet här så fritt från förutfattade meningar. Bara en av alla oss som bloggade kände jag IRL, sen tidigare. Resten lärde jag känna genom alla dessa tankeutbyten. Inte många fördömanden förekom även om vitt skilda åsikter kom till uttryck.
Men på så vis blir det ju ändå ett samförstånd ändå på något lustigt sätt. Det måste bero på tid man tar sig att ta plats med det man har med sig i bagaget.
Men det är klart att det är ju alltid bättre med ett ”gilla” än inget utbyte alls. En liten stämpel som säger att man har varit här, att man har sett och dessutom håller med eller skrattar eller deltar. Jo, det är bra och skönt att det finns ett ”gilla”, men jag tror ändå att jag kommer att fortsätta att gråta över spilld mjölk en och annan gång när jag ensam på min bloggkammare försöker få något vettigt ut av mina löss, men de kittlar knappast min fantasi ändå, de bara kliar bara bakom örat.
Det är i det läget jag gör en tankeutflykt till bättre tider och hoppas på nya, och jag ”tankar” lite i vardagen så länge….
En underskattad tid i vår tid….;-)
Time in Stockholm 
Tid 