När inte bilder räcker till…

Nu kan det bara bli ljusare – och bättre!

När politiker talar om bättre tider kan det handla om helt olika saker. Oftast handlar det om landets finanser och hur det finansiella läget ska stärkas. Det har ju i detta fall varit beroende av hur många människor som är satta i ”riktiga” jobb, och det har handlat om att vi alla är beroende av hur många som jobbar och hur många som får bidrag och….ja, allt det där kan ni. Hela den visan har dragits i ur och skur sen 2006.
Nu står vi eventuellt vid en skiljeväg. Kan det komma några nya visioner om framtiden?  Jag sätter viss tro och något hopp till de nya partiledare som har trätt fram. Min förhoppning är att politiker ska tala mer om hur människorna i landet  mår än hur det står till med landets finanser. Kanske  är det en naiv förhoppning…Politiker måste väl först och främst se i stort och inte gå ner på ”detaljer”. De kan ju inte alltid svara i ”enskilda frågor”. De kan väl inte alltid besvara alla journalisters frågor (särskilt inte om journalisterna tillhör oppositionens tidningar). Hur skulle det se ut om en politiker som är satt att styra landstinget skulle svara minsta obetydliga journalistfråga, och kanske riskera att tappa sitt eget kontrollerade och näpna statsministerfruansikte? Det vore väl ändå att gå för långt. Alla dessa politiker och ministrar som antagligen har gått i skola hos utrikesministern i att aldrig tappa fattningen inför journalister, samt – ännu hellre – skolan som lär att gärna anfalla – som ju är allra bästa försvar. Hur man anfaller är ju upp till var och en, men de flesta skaffar sig en rätt överlägsen och lagom föraktfull min som på bästa härskartekniksätt förgör och smular sönder vilket argument som helst.
”Jag känner ju inte de där journalisterna, men jag känner igen dem som socialdemokrater sen tidigare….”
Underförstått: ”Ni förstår själva att jag inte kan svara på deras löjliga oinitierade små frågor. Kom igen när de stora drakarna kommer…då har jag kanske kommit på några bra svar också….eventuellt.”
Varpå journalister från Svt står och bugar, stumma och hukande. Inga följdfrågor, således….

Men nu åter till mina förhoppningar:
När vardagligheter kommer upp till ytan.
När vård och skola skärskådas underifrån.
När våra liv blir viktiga att prata om – inte bara stressade Stockholmares liv, som är i 40-årsåldern och som är mitt i karriären – utan även människor utanför denna slutna cirkel.
Då kan kanske viktiga beslut fattas. Inte utifrån hur politiker vill att människor ska leva utan utifrån hur människor vill att politiker ska fatta beslut utifrån hur människor lever.

Är ni med? 😉

Men nu var det ändå inte det jag ville skriva om från början…fast kanske ändå.

När man talar i metaforer blir de starka bilder för hur man vill uttrycka sig. Ibland kan en bilder uttrycka mer än 1000 ord, sägs det, men frågan är om inte ett ord kan uttrycka nog så mycket. Tyvärr är ofta de negativa orden de som kan avgöra mest. Ett barn som mobbas kan bli märkt av att höra ordet ”tjockis” efter bara en gång. Särkilt om det får höra någon säga att ”alla tycker du är tjock”.  En sån skam det kan innebära. En bild kan försköna en egenskap.  En tjock människa kan få en karaktär avbildad av en konstnär.  Och på så vis kan aldrig en bild platta till på samma sätt. Till och med en karikatyr kan ju på något vis mottas med lite humor.

När jag ibland är inne på flickr och kollar bilder och porträtt känner jag att de säger mycket, visserligen, men de är också öppna för tusen tolkningar. Jag får iblannd lust att ägna mig åt lite mer fotografering – det är ju lustfyllt och lätt för en amatör om man jämför med måleri, exempelvis – samtidigt som jag omedelbart vill återvända till det skrivna ordet. Så många valörer och smaker det finns i varje ordval också. Så mycket nyanser det finns i språket. Och jag vill inte välja bort det fria i bilden men heller inte det direkta tilltalet i språket.

Nu skulle jag vilja att alla som använder språket gör det på bästa sätt, efter vars och ens förmåga, naturligtvis. Och då menar jag inte grammatiskt, även om jag är en ”anonym språkpolis” av födsel och ohejdad vana. Nej, jag menar att vi ska akta varsamheten i språket. Inte håna och förlöjliga, inte platta till dem vi anser stå lägre på samhällsstegen eller annan stege, inte uttrycka hat till dem vi aldrig har mött om vi inte har blivit personligen skymfade av dem, möjligen. Och visst är det lätt att ge sig på kommentatorer på Expressens sidor, men jag menar att det gäller i alla skikt, fast mer eller mindre förfinat, detta härskarspråk som gör dig dum och ful och fattig och satt i utanförskap bara av den enkla anledningen att du en gång har varit svårt sjuk och sen kanske har blivit utförsäkrad, t.ex och därför blivit kallad bidragstagare och fuskare.
Så från ord till handling! Det gäller att gå utifrån och in med sitt språk. Att känna in det man vill uttrycka och gör det varsamt!

Så når man antagligen ut med sina insikter på bästa sätt. 😉