Att sträckläsa en bok och att sedan splittra sig på allt annat….och att sy ihop en historia …

Jag är hemma med min förkylning. Den nystartade natten till i torsdags och accelererade under helgen…nu tacklar den så sakta av, hoppas jag. För att lyckas sitta så stilla som möjligt och verkligen vila, gav jag mig i kast med min födelsedagsbok: Kerstin Ekmans senaste som jag sträckläste igår. Jag har nog bara läst två böcker av henne förut. ”Hunden” och ”Rövarna i Skuleskogen”. Gillade båda två. Det känns verkligen att hon kan naturen och förmår beskriva den påtagligt väl.  Man är där, liksom. Så är det även i den senaste. Närvaron är som störst i naturskildringarna. Jag gillade den också, men kanske att hon hade kunnat sy ihop den lite tätare. Inser med min ringa erfarenhet av denna konstform att jag inte borde uttala mig i frågan.  Särskilt som syslöjd är mitt sämsta ämne. Och kanske hänger det ihop, detta att se detaljerna samtidigt som man ser de stora linjerna. Man måste kunna både se mönstren och tråckla ihop dem på egen hand.

I mitt ”evighetsprojekt” – mill.ped.proj. kan vi kalla det 😉 – fick jag idag fler infall och anfall som kan läggas till de övriga, men som säkert också fyller ut och gör det övriga mer stabilt, men ändå lite mer spännande.
Kanske väcker en så mångfacetterad bok nya tankar i fast det är en helt annan genre. Kerstin Ekman som en gång var deckarförfattare har naturligtvis fortfarande spänningsbitarna i sig, men jag hade kanske önskat mig ännu mer av den varan. I alla fall en upplösning à la deckardrottningen Agatha Christie, trots att jag vet att det inte är en deckare och trots att jag inte ens gillar deckare. Men det är ändå något med spänningen som ska till ibland. Något man undrar vad det är, fast man får inte veta det förrän i sista kapitlet.

Jag lägger nu till lösa trådar i en ganska fast form, eftersom jag nu vet ungefär hur det ska börja – jag har lite mindre än hälften av musiken, men jag behöver ändra några låtar och lägga till ganska många andra. Det är sedan själva ”kroppen”, dansen, rörelsen i samklang med ord, takt och rytm som verkligen ska utformas minutiöst. Till viss del ska det också improviseras, men till viss del ska alla rörelser sitta som en smäck. Det ska ”kännas” självklart, helt enkelt. När jag fortfarande inte är frisk, känns en promenad fram till pianot och att sitta där och prova och att ”komponera”, rätt ansträngande. Alltså blir det att kolla in mina gamla och nya anteckningar, skriva ner alla tankar om allt, inklusive rörelser, i min 5 år gamla anteckningsbok – Finistéreboken – som Bodil Malmsten själv har skrivit sin autograf i. Denna bok tog plötsligt också slut. En epok har alltså på något sätt gått i graven. Fem års anteckningar om allt mellan himmel och jord har nu fyllt denna bok  som  på något märkvärdigt sätt har känts oändlig.

Och när jag bläddrar lite i början av boken finner jag minsann ett embryo till mill.ped.proj. fast med en annan utgångspunkt.
Intressant att forska i annnan litteratur, men också att forska i sina egna outforskade, outgrundliga anteckningar…..

Men jag förstår hur jag tänkte. Kanske att något kan komma till glädje. Om inte annat kan kanske något av den musik jag då spelade in för ändamålet, kan komma till användning.

Och det är nu allt det splittrade, ostrukturerade ska börja sys ihop. I alla fall ska det hamna under samma tak så att jag kan börja överblicka och återblicka och hitta ledtrådar bland snörstumparna och trådändarna.

Men boken får bli ett monument över det outsagda – det avbrutna – den pågående men aldrig avslutade processen. Och kanske hittar jag lösningen i just detta stycke löst hopfogade lappar utan synbarlig mönstesrsynkronicitet…för om den nu skulle finnas –  Må den skärskådas. Faktum är att jag är på god väg, och bara tiden räcker till så kan det bli klart före min pension, vilket är mitt mål. Så jag är bara halvvägs nu.

Här går det undan….;-)

Ge mig bara Tiiiiiiiid! ?!

 

 

 

 

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

2 responses to “Att sträckläsa en bok och att sedan splittra sig på allt annat….och att sy ihop en historia …

  1. Eva

    Det låter spännande! Jag har ju själv ett sånt projekt, eller många, fast mer åt sy-ihop-en-bok hållet. Så jag kanske skulle läsa den också och se om jag också tyckte den behövde sys ihop bättre. Jag är rätt bra på att sy. Och ju mer jag lär mig om författande, har läst en hel del i ämnet, desto mer kritisk blir jag när jag läser… T ex en bok jag håller på med nu som ska utspelas i april, men plötsligt blommar vallmo och korna går på bete, men hallå… Detaljerna och trovärdigheten är viktiga!

  2. Tack för besök! Ja, jag säger detsamma. Lika irriterande som det kan vara när man upptäcker att författaren har slarvat, lika roligt är det ju när allt stämmer och jag beundrar verkligen författare som lyckas. Kul att prova sina vingar, iaf. (Fast det jag syr ihop är ingen bok direkt även om det har en historia med början och slut.) LYcka till! =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s