Ser återigen de röda fanorna fladdra förbi i falskt namn på DNs kultursidor, men tänker inte bevärdiga Bengt Ohlssons ”lilla röda” med fler tankar och inlägg, eftersom jag ser att han har inte tagit till sig ett spår av allt mothugg han har fått. Inte en enda ny spännande infallsvinkel har presenterats sen artikel nr1 som publicerades i juldagarna. Jag tänkte låta honom och mig vara i fred nu, eftersom det ändå inte ger nåt. Men just som jag lugnat mig med det, dyker ett nygammalt ansikte upp på en annan sida i tidningen. Jan Björklund i egen hög person träder fram och ”näpsar” skolorna i Sollentuna som tänker ändra tågordningen vid inlärningen. Det införskaffas läsplattor och datorer och allt möjligt tekniskt så att minsta unge ska få varsin I-pad. Men de ska inte börja med att lära sig läsa och skriva som Jan Björklund har gjort, dvs med penna och papper och med vanliga böcker.
Jag hade förstått hans chock och hans impulsreaktion om han hade varit en människa utan förkunskaper om vare sig skola eller pedagogik men jag hävdar att Jan Björklund borde vara mer insatt än så. När jag jobbade som förskollärare i förskoleklass (6-års) gick jag på ett väldigt intressant seminarium om just detta sätt att lära sig på. En norrman var det som var helt besjälad av sin pedagogik och hur väl den hade fallit ut i de skolor som provat. Detta var 2006, tror jag, så det är ingen ny pedagogisk kunskap. Han visade också på hur barnen på ett mycket lättare sätt kunde skriva sina egna berättelser på datorerna (då fanns ju inte I-pads), och hur de gjorde sina egna bilder för hand till sagorna de själva hade berättat och skrivit, med eller utan hjälp. Ofta stora fina målningar, för han menade att det bästa för barnen var att använda pensel i början eftersom det inte var ett så krampaktigt verktyg som en blyertspenna lätt kan bli. Bildernas kunde skannas in och infogas i sagorna. Man kunde sedan också jobba vidare och göra teater av berättelserna. Möjligheten fanns ju också att göra egna böcker!!!
Det fanns alltså inga begränsningar i metoden, bara möjligheter. Men i Jan Björklunds värld verkar möjligheterna provocerande därför att han har ett endimensionellt tänkande, nämligen antingen, eller.
Att vi som satt och lyssnade på föredraget för 6 år sedan inte såg hur vi skulle kunna fixa denna sorts inlärning boerodde på andra saker, nämligen att knappt någon av oss hade tillgång till datorer. Det fanns en i varje klassrum, men inga laptops till lärare eller elever, för att inte tala om bristen på fritidshemmen där 6-åringarnas undervisning höll hus mestadels. Alltså var metoden ganska så före sin tid, även om den var beprövad i skolor i Norge och med gott resultat, som jag begriper.
Det är ju just i de yngre åren som det kan vara svårt för en del att forma bokstäver och de bokstäver som man själv skriver liknar ju sällan dem som finns i böckerna. Så varför så uppbragt? När barn lär sig skriva till läsning beror det ju just på att de lär sig hur bokstäver i böcker ser ut. Ett litet a ser exempelvis inte ut som ett skrivstils-a, så vad är poängen med att lära ut skrivstil först? Däremot kan man väl få prova på att ”skriva på riktigt” när man ber om det. Det kanske kan bli värsta häftiga grejen att kunna skriva snyggt, när det inte blir en förutsättning för att få använda en dator.
Har man dessutom jobbat på fritids vet man barns behov av att kunna skriva lappar till varann – ”musiksrumet uptaget”, kan de exempelvis kunna vilja skriva för att hänga upp på dörren. Ingen hänger upp sin egen I-pod i det fallet. 😉
Så Jan Björklund borde inte sätta käppar i hjulet på alla som har seriösa idéer i skolan, särskilt som han, liksom politikerna på 70-talet förmodades utbrista, enligt Hasse & Tage: ”Det var det jävligaste, det hade jag ingen aaaaning om”, när de fick reda på vad en liter mjölk kostade. För liksom dessa intet ont anande politiker, verkar JB riktigt dåligt insatt i ”modern” pedagogisk forskning.
Varför bli utbildningsminister när man bara önskar att allt var som förr?
Jag tycker nog att Bengt O:s ointresse och brist på kunskap om nya Slussen känns beskedligt i jämförelse eftersom han ändå inte är mer än en författare och krönikör. Men en politiker utan något på fötterna som gör sådana utspel, det ser nästan ut som om han gör en ”Juholtare”, fast det finns ju inga journalister som kan stava till kritik när det gäller Björklund. Inte kan de något om pedagogik, de heller.
Nej, i det fallet får jag nog sälla mig till Björklund: Det var bättre förr när kulturvänstern stavades humor, satir, Hasse och Tage, Lorry, mfl, och politikerna fick veta när när det verkligen var dags för ett ”…det var det jävligaste….”, på ett sätt som gjorde politiken lite roligare och inte bara enfaldigare och okunnigare.
Det var BO….;-)
Time in Stockholm 
Tid 