Väntan…

Det är märkligt med tid.

Den får mig att stanna ibland och rusa ibland.
Som barn väntade jag mest. På somrarna väntade jag och längtade till hösten, om jag var på landet. På sommaren var jag alltid på landet, men jag hade inga lekkamrater där och sykonen var alltid för gamla. En sommar hade min yngsta bror en flickvän i närbelägen vik och den flickvännen hade en lillasyster. Vi fann varann och hade mycket skoj. Men det tog slut med brorsans förhållande och därmed ingen lekkamrat. Men någon sommar senare flyttade det in nya grannar på grannholmen och där fann jag återigen en ny kompis. Riktigt kul faktiskt. Hon hade mer jämnåriga syskon också. Men sommaren därpå hade hon börjat jobba på café i Nynäshamn och fick en pojkvän – tja…återigen en väntan på tider som ska komma. Men visst kom syskon, och deras kompisar, och visst kom också egna kompisar från stan på besök…föräldrars vänner och deras barn – men ingen riktig kontinuitet blev det.

Så jag läste mig igenom hela Nynäshamns bibliotek. Jag älskade att läsa, men ju äldre jag blev fanns där en längtan och en väntan på att själv få uppleva allt det där…det där jag bara läste om….Har alltid avundats de där villabarnen som cyklade runt i villaområdena och bara var med varann och pallade äpplen, och allt vad de gjorde…

Men om min väntan och längtan kändes evig då, känns själva väntan avundsvärd nuförtiden. För tänk att snart är det sommar, avslutning, min mamma fyller år varje år när allt är som mest hektiskt, alla konserter och sammankomster, vädret som är vackert högst tilllfälligt och när man själv inte vill, alla möten och allt som ska sammanställas och övas på innan den stora ledigheten tar över…..

Vad händer? Jag hann inte längta i år heller. Jo jag kan längta lite efter att få vissa saker avklarade, men det är ju mer en negativ längtan och dessutom finns alltid nya hinder framför näsan på en just när man tror att man kan pusta lite.

Men denna regniga helg gick det äntligen att stoppa lite. Inte ens jag själv kunde begära av mig att gå ut i naturen och vara lycklig.

Det är så skönt att slippa längta och vänta på något gott ibland – att bara vara i det miserabla – och njuta av att slippa försöka njuta lyckligt. 😉

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s