Kunskap eller bara kallprat om ingenting….

När kunskap ensidigt handlar om matematik och svenska ”i raka led”, när allt utöver det inte räknas som kunskap utan tillfällig förströelse – eller ännu värre – hamnar under begreppet ”flumpedagogik, då vet man att allt prat om kunskap egentligen bara är kallprat om ingenting.
När läsplattor ska förbjudas i undervisningen och musikundervisningen lämnas över till människor med minimal utbildning eller inte alls – hur var det nu med legitimerade lärare? inte så noga inom just musikämnet? – inser man att kunskap är relativ. Det vill säga att den är relativt viktig beroende på vem som bestämmer om vad kunskap är och beroende på hur mycket pengar som finns att tillgå. Naturligtvis är musik lägst i rankingen. Allt som har med kultur att göra ska vara gratis. Behövs inte sjungas annat än vid stora mästerskap eller vid skolavslutningar, men då…då ska alla sånger sjungas som aldrig förr och tårar ska fällas av rörelse.
Ja, det är en viktig tradition, men hur många skolor bäddar för att sångerna på avslutningen ska framföras väl? Hur många barn får de rätta förutsättningarna?

Hur många politiker vet vad de pratar om när de pratar om musik i undervisningen? Hur många vet vad det innebär att lyfta fram barns förmågor inom sång och instrumentspel? Hur många är intresserade av resultatet och hur många är intresserade av jobbet och engagemanget bakom kulisserna. Inte många bryr sig eftersom inte många lyfter ett lillfinger för att ge musikundervisningen en högre status. Nu satsar man inte någonting på undervisningen på de lägre stadierna – på Musikhögskolorna får studenterna bara metodik för att lära ut på högstadiet och gymnasiet. Och på de lägre stadierna ska ungarna alltså vara hänvisade till de mer eller mindre utbildade klasslärarna eller någon vikarie som råkar vara lite musikkunnig…Ok – om det visar sig funka – men om inte?
Vem bryr sig?

Jag kan bara konstatera att alla skulle bry sig om det handlade om en klasslärare på lågstadiet eller mellanstadiet, eller t.o.m. en gymnastiklärare. En lärarlegitimation är viktig inom alla ämnen utom musik, eller…?

Rätta mig gärna om jag har fel!

Och varför skulle det vara så viktigt med musik, frågar du kanske? Musik är fostrande, musik är kunskap, musik är gemenskap och glädje och tröst, musik är en konstart, förutom att musik är själva livet förstås. Till skillnad från vissa idrotter är musik samspel, lyhördhet, allmänbildande och roligt. Man kan få vänner för livet genom musiken. Och det går inte ut på att någon ska konkurrera ut någon annan (som man försöker få folk att tro genom alla TV-program som Idol och alla möjliga musiktävlingar). I musik går det nämligen ut på att uppnå bästa möjliga resultat tillsammans med andra för att såväl medverkande som eventuell publik ska känna sig så tillfredsställda och uppfyllda som möjligt av den framförda musiken.

Om vi bygger ett hus bygger vi från grunden, eller hur?
Men i Alliansens Sverige bygger man inte upp någon musik alls utan startar från toppen och hoppas att några talanger ska kunna nå dit av sig själva. Att musikalisk begåvning skulle kunna ha med pedagogik, övning och kunskap och göra, verkar vara dem främmande. Jag önskar, hoppas och tror att en annan regering tänker annorlunda…så det inte blir som det beskrivs så bra i den här artikeln om skolavslutningar.

Det finns hoppfulla pedagogiska exempel: El Sistema, t.ex som har nått Hammarkullen i Göteborg via Gustavo Dudamel, världsberömd dirigent som själv vuxit upp i fattigt område i Syd-Amerika men som fick chansen att utbildas i den musikaliska miljö som El Sistema kunde erbjuda.