Sommar från hjärtat, med hjärtat…

Nu har den kommit. Sommaren….

Har lyssnat på ett Sommarprogram som grep mig. Har badat från närmsta brygga och ätit och druckit gott. En dag som började i lätt duggregn och fortsatte så fram till middagsdags -sen sprack det upp – men nu åter tillbaka till det våta. I i denna svenska sommar kan man ändå sitta ute och äta alla sina måltider på altanen, fast under ett litet utskjutande tak. Ja, utom middagen då som åts under den fria himlen. Uppsprickande molntäcke!

Nu är det kväller…

Disken diskad, mörkret har sänkt sig för en stund – inte så länge så här i juni. Funderar över Anja Pärssons fina sommarprogram. Med vilken skärpa och målmedvetenhet hon berättar om sin nya kärlek. En person som alltid har gjort sitt bästa i backarna. Som alltid vill vinna. Jag tror att hon faktiskt kan vinna svenska folket på ett nytt sätt nu. Genom ärlighet och styrka. Allt tar tid. För Anja som alltid är så snabb, kan det nog kännas som en evighet att vänta från första känslan till ett erkännande inför sig själv och sen att delge alla vad hon har varit med om. Och sättet hon gjorde det på var också mycket levande. Jag är imponerad och beundrar henne än mer. Hon vinner i längden på det mänskliga planet…;-)

Själv är jag varken stark, snabb eller modig. Jag vågar inte kasta mig utför några stup varken på tvären eller i mentala utförslöpor. I alla fall gör jag det inte medvetet, i så fall. Det liksom bara blir. Men det kan hända att jag har trott mig om klara av saker som visade sig ligga lite över min egen horisont. Ingen riktigt realistisk självuppfattning, heter det nog. Eller kanske dumdristig? Men nog känns det som om jag har svårt att hitta rätt nivå. Inte för mycket och inte för lite. Jag har en kär vän som brukar fråga sig: ”Hur svårt kan det vara?”, innan hon kastar sig över det ena svårare jobbet än det andra. Men för det mesta går det ju över förväntan bra. Jämfört med henne är jag en mild västanfläkt, men så kommer jag just ingenstans heller…

Har man en usel självuppfattning tror man inte mycket om sig själv och får säkert jobb därefter. Fast problemet är nog att jag har lite av båda. Har ibland en känsla av att jag är suverän inom vissa områden, och inom andra inte vatten värd. Och det finns inget att gör åt de dåliga sidorna. Noll träning i att tro på att övning ger färdighet. Där skulle jag ju ha haft så oändligt mycket att lära av Anja. På det sociala planet har självgodheten och jag varit Ett….har jag trott. När jag någon enstaka gång erfar att jag har en ganska blek profil …sjunker hela mitt självförtroende och självkänsla till botten. Fastän det sker så sällan kan jag ändå känna den bottenlösa skräcken ibland inför vad som skulle hända om ”min största talang” – den sociala kompetensen – skulle lacka ur och jag inte skulle veta hur jag skulle reagera. Kanske att jag funderar mer på det nu, i samband med att min mamma har blivit såpass glömsk. Jag känner igen mig själv och tänker att jag kanske är där förr än jag anar. Mitt minne är visserligen inte så kass men det är sämre än det har varit och jag kan inte lita på det, som jag gjorde förr.  Jag behöver det i mitt jobb, i kontakt med alla barn och föräldrar. Faktum är att jag vet att det kommer att gå bra, men trots det kan jag känna hur avgrunden öppnar sig när jag minst anar det.

Men jag tror att jag ska passa på att fira semester nu när jag ändå råkar ha semester. Det skulle kunna fylla igen alla avgrunder i hjärnvindlingarna

Imorgon ska jag inte tänka på nånting annat än att hålla mig på lagom nivå i förhållande till vattenytan. Ett bra sätt att träna självuppfattning på…;-)