Det moderna livspusslet har nog bara en väldigt Stockholmslokal anknytning. Tror inte det dryftas så mycket sånt när människor jobbar jämt och ständigt med egna företag, på bondgårdar och allt vad det är. Man kanske tråcklar ihop ett och annat freelance-jobb med något annat. Barnen kanske behöver passas ibland, men jag tror inte det talas på det viset om att hinna hämta före 6, kasta sig hem och laga mat – förmodligen något redan förabetat i frysdisken, och hinna ha kontakt med alla bostadsföreningar, ex-makar, barn i andra äktenskap och…jag vet inte vad alla människor i de där pusselåldrarna har för sig utom att de har mycket att göra men hinner ändå ingenting.
För min del handlar det inte så mycket om att ha mycket att göra – utom en hektisk månad före och efter avslutningen, då allt ska ske. Under den hektiska perioden har jag förståelse för livspusslarna, vilket jag har annars också fast på ett lite annat plan.
Den senaste tiden sedan jag gick på min semester, har ett antal frågetecken snurrat i luften. Stora och små saker, som tillsammans bilder oregelbundna pusselbitar som är svåra att lägga och att känna igen som lättlagda.
Hur ska det gå för min mamma i sommar?
Hur ska mitt schema bli i höst för att jag ska slippa stressa mig fram genom livet ? Hur ska jag angripa det hela?
Det var de stora sakerna som inte var lösta inför semestern. Sen tillkommer problem med min laptop som blev het och omöjlig att ha i knät till slut. Den lät som ett tröskverk när vi satt på landet i stillheten så öronen bågnade. Bara att stänga av. Men lite trist eftersom inte heller TV:n på landet fungerar längre. Men man kan sitta och njuta i de ljusa vårkvällarna – utom när regnet öser ner, förstås.
Och det finns förutom detta ett antal småsaker som kan kännas oöverstigliga fast de inte är det. Det gäller bara att komma ihåg det. ”Javisst ja! Katterna ska vaccineras, innan vi far ut på landet igen”…typ…
I min hjärna bildar dessa svårpassade pusselbitar en tjock krånglig massa, omöjlig att forcera.
Men så händer något i ena änden som blir bra. Något som jag kan göra något åt, och vips känns det som om det ena efter det andra löser sig. Allt det där…All vår början bliver svår, heter det! Och precis så är det. Hur svårt allt än är, så blir det alltid mycket lättare när man har tagit sig an det. Att jag aldrig lär mig?
Nu är snart mitt ”hjärnpussel” på väg att ge sig. Några bitar är utlagda – de största som jag våndades mest över verkar lösa sig alldeles snart och sen följer ju nästan alltid resten efter utan större vånda. Och när nu en av de senaste bitarna – datorn med fläktproblem – fläkten var irreparabel – har jag ägnat några dygn åt att välja ny på nätet och genom rekommendationer från vänner. Det känns stort att köpa ny dator efter bara två år, men jag bestämde mig för att satsa en del för att slippa behöva köpa en till snart igen. Och till slut och efter mycket om och men…ny laptop är beställd och skall få backup från den gamla. Jag får hjälp på slutet! Pusslet nästan lagt! Och nu i färg! =)
Time in Stockholm 
Tid 