Det ordnar sig…

Drömmar av silver, drömmar av guld…eller drömmar som går upp i rök…

Lite undrande inför vad som sker och har skett.

Är tacksam, glad och orolig, sorgsen och trött, rastlös och kolugn…allt sammantaget  en helt OK sommar, så här långt. Är inte så beroende av vädret som av att få vila. inte minst i mitt huvud.

Här på landet spökar pappa på ett vänligt sätt. Jag hör honom stämma fiolen i mina uppvaknande drömmar och minnena här är starkare än i stan. Här umgicks vi även som vuxna och inte bara som representanter för olika generationer, som i stan. Men här kunde man också bli tillrättavisad som ett barn fast man var en vuxen. Eller ombedd att hämta saker som om jag faktiskt fortfarande var ett barn. Men där brukade mamma rycka in. Vid en viss ålder var det ju irriterande, men ju äldre föräldrarna blev, desto mindre irritationsmoment. Och pappa blev alltmer ”mild och god” ju äldre han blev, i gengäld.
Så här i efterhand blir ju alla egenheter så personliga. Man hade inte velat vara utan dem. Nu står man här lite tafatt på vedbacken och funderar över vedklyvning till bastun. Jag behövde ju aldrig lära mig det. Jag var ju tjej. Det var inte det att pappa inte tyckte att jag skulle eller borde för att jag var tjej, men han förväntade sig inte det av mig, bara. Inte av min syster heller, men av mina bröder och av andra manliga bekanta som kom in i familjen. När några vänner besökte oss nyligen fick vi hjälp av mannen i sällskapet. Han tyckte det var roligt, uppenbarligen. Och förvånades över att inte alla vi syskon tyckte detsamma.
Pappa högg och klöv sin ved så länge han fick..tills vi sa att det inte var lämpligt längre att han högg sig själv i benet eller på annat sätt skadade sig…förr kunde han själv till nöds sy ihop sina egna skador eftersom han lärt sig kirurgi på tandläkarutbildningen, men hans hud blev tunnare och han började ju se sämre. De hela blev allt vanskligare. Och han löd order och slutade. Men inte många tog vid. Han hade ju gjort allt, kunde allt, och för oss vanliga dödliga var det inte lätt att plötsligt ta över. Jag trodde många år att föräldrarna skulle överleva oss alla. Det var de som levde och regerade här på landet. Inte förrän för tre år sedan abdikerade de från tronen. Och i och med det försvann kontinuiteten i skötseln av landet. Vedklyvning och gräsklippning, exempelvis, som tillhörde pappas paradgrenar. Mammas förmåga att samla oss alla till fantastiska middagar i stora huset och alla musikaliska sammankomster som jag har berättat om tidigare – dessa synliga och osynliga omsorger – de kunde ibland kännas krävande för oss barn – men nu, var är de nu? Vi gör fortfarande så att vi ser till att ses nån gång, om vi är här många då vi har nån form av knytkalas – och medan min mamma fortfarande lever, känns det ännu inte så konstigt, fast vi alla vet att hon nuförtiden inte skulle kunna åstadkomma något av det hon en gång klarade så galant.

Så konstigt att sitta uppe på ”deras västsida” och äta middag tills solen ”går i ek”. Plötsligt sitter jag där och kommenterar, liksom min pappa alltid gjorde, vilka träd och grenar som borde fällas och sågas ner, precis som om jag skulle kunna göra det själv. Det gjorde alltid pappa med hjälp av någon son eller svärson. Men inte jag. Nu har solen gått ner och det blåser från sjön och här nere i vårt ”katthus” är det vi som äger. Men det känns bra tomt att inte gå upp till gula huset och spela på en nystämd fiol på eftermiddagen tillsammans med föräldrarna. Att inte kunna gnabbas med pappa och dagens sommarprogram, som enligt pappa alltid var uselt om musiken enligt hans tyckande var dålig. Häromdagen  när jag hörde på Daniel Sjölins somarprogram kom jag på mig med att tänka efter varje musikstycke – ”det här skulle pappa tycka om, och efter nästa…nej, det här skulle han tycka var hopplöst…”
Jag tyckte förstås att det var ett jättebra program trots att jag inte var helt förtjust i musiken. Men tänk att jag inte kan släppa ”his masters voice” ens nu, när jag har världens chans.
Men som jag sa från början: Så här i ”döda pappors sällskap”, saknar man egenheterna lika mycket som allt det andra. Här på landet var nog pappa mer sig själv än någon annanstans. Det var här han stod på vedbacken timmavis, det var här han klippte gräsmattan med en vanlig handjagare i många år och de var här han satt i solgasset på västsidan efter bastun och ropade på sina barn att de skulle  hjälpa mamma i köket. Det var här han njöt som mest av livet. Det var han fena på. Det är här vi saknar honom mest, och hur han var i levande livet.

Jag har kommit på att jag har glömt bort att sakna under vårens lopp. Har haft fullt sjå med att få mamma att minnas att han inte finns. Men nästa vecka ska hon få komma till ett äldreboende där alla vi, inklusive hon själv tror att hon ska trivas utan att känna sig ensam och orolig hela tiden.
Och ytterligare en vecka senare skulle pappa ha fyllt 100 år.

Tänk vad tiden går och tänk vad lite man förstår ….. det är nog tur det.

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s