Hela processen liknar en dans. Lite ryckig, sådär. Absolut en ojämn taktart.
Steg ett: Jag får lust att göra en låt. Den ska tillhöra mitt projekt…
Steg 2: Jag gör en låt och spelar in den på vårt keyboard här hemma. Det går att spela in och lägga på 5-6 stämmor redan i instrumentet. Inte så himla tight blev det, men tillräckligt för att jag ska kunna ha det som bas för att kunna lägga en text till. En udda taktart, nämligen 7/8-takt. Det är roligt och jag påminns om den ljuva tid då jag var med i ett rockband som också spelade Balkanmusik mellan varven…
Steg 3: Det är nu eländet börjar….Jag vill spela in låten direkt från synthen till mitt ljudinspelningsprogram i min laptop via en audiosladd. Det går inte. Jag byter sladdar och allehanda tingeltangel som kan gå fel – jag ändrar inställningar – ingenting funkar. Det enda som hörs är externljuden i rummet. Hur jag än ändrar inställningar så nog hör jag samma knäpp när jag sätter på och stänger av inspelningen. Det finns bara ett ställe att sätta in en audiosladd på i min lilla nya, men det ska vara en kombinerad inspelnings- och hörlurs- in/ut-utgång. Det SKA fungera och ändå gör det inte det.
Steg 4: efter gårdagens middags- och nattens sovavbrott fortsatte jag idag med att testa alla andra varianter och till slut tänkte jag spela in ljudet direkt i rummet från keyboard-högtalarna. Det gick nog ganska bra (fast jag saknade mycket av basljudet) ända tills drygt halva låten hade spelats in – jag höll för näsan för att mitt förkylningssnörvlande inte skulle höras – då hördes ett molande ihållande ljud – en granne hade börjat borra!
Steg fem: Jag har givit upp….nästan…..
Är det någon som vet hur en sju-takt svänger? En svängigt pådrivande men stötig taktart – hela tiden får man liksom parera och börja om från början och aldrig ger man upp.
Steg 6: Nej, jag har inte gett upp, men jag haltar lite lätt – har inte blivit trampad på tårna, eller klämd eller tilltryckt men jag känner mig lätt beklämd och utplattad av utmattning. Min mentala kondis klarar snart inte den ryckiga framfarten i det här projektet.
Om det bara fanns någon som kunde visa mig den rätta vägen vid rätt tillfälle. Jag klarar nog det mesta annars -manusarbete, komponerande, koreograferande, men studiomixandet känns så…..jag finner inte ord längre…..
Och det värsta är att jag vill ju klara det också, för det är ju så roligt när det funkar, och jag vill inte och har inte råd med att bli beroende av någon annan i det här läget!
Kan själv!? Jo pytt…=(
Steg 7: Snart ska jag leta fram någon ”Här-har-du-ditt-kyskåps-rätt” ur gömmorna och stuva ihop något helgromantiskt till min kära hemvändare som har varit på mammatur över dagen.
Gissar att det bara är lördagskoman som hjälper mot den stora 7-taktsfrustrationen.
Inte är det ihållande regnet någon vidare hjälp i alla fall. Jo, om man känner för att gråta, går det ganska bra att bara titta ut genom fönstret så strilar det både här och där….
Så! Färdigylat! Nu känns det bättre. Ska kanske gå vidare till 8 nu? Hela skalan upp till toppen! 😉
…och ja…det är ju det att det fanns en tid när jag faktiskt kunde…=/
Time in Stockholm 
Tid 