Efter ett år som detta, ”i de gamlas tecken” – mina föräldrars – känns det naturligt att titta tillbaka. Dels på mitt eget och min familjs liv under alla dessa deccennier och dels titta tillbaka på hur livet levdes förr i slott och koja. Uppvuxen i en av Stockholms mer borgerliga delar var det naturligtvis lätt att ta till sig berättelser och romaner från liknande miljöer men ftersom det var 60- och 70-tal när jag växte upp var jag nog mer bekant med den så kallade ”rödvinsvänstern”. Mina äldre syskon hörde nog mer eller mindre till den falangen allihop, vilket ledde till att jag anammade den litteratur som var mer inriktad på arbetares situation än på de rikas situation. Så många arbetarskildringar som jag läste tror jag inte många arbetarbarn någonsin fick i sig. Jag tyckte verkligen om Jan Fridegårds böcker och likaså Per-Anders Fågelströms och Vilhelm Mobergs Utvandrarserie, förstås. Fastnade för Bernadette Devlins sälvbiografi, ”The Price of my soul”, blev väldigt tagen av henne och Irlands historia och läste överhuvudtaget mycket om all världens orättvisor.
Men så var det det där med Forsytesagan. En 26 avsnitt lång serie producerad av BBC som byggde på John Galswortys roman, som han hade fått nobelpriset för.
Den handlade om en mycket rik ”upper class family” i London någon gång i början av förra sekelskiftet. En serie som innehöll både kvalité och ett bra berättande och mycket dramatik och humor, så som bara engelska tv-serier kan produceras. Kanske var den extra bra just för att den byggde på en bra roman. Nutida serier /såpor skrivs ju för stunden där tillfälliga författare inte riktigt vet vad som har hänt eller vad som ska hända, plus att karaktärerna kan förändras plötsligt och omotiverat från ett avsnitt till ett annat.
Jag satt alltså där med mina föräldrar (och min mormor som bodde hemma hos oss när serien sändes en andra omgång ) och såg detta drama som på något sätt växte in i mig. Jag var nog en del av den där familjen i flera år. Mest älskade jag ”young Jolyon” just för att han tog parti för den kvinna han älskade – hans familjs guvernant – trots att han visste att han skulle bli utstött och förnekad av familjen och av sin egen far. Att vara den man är och bli respekterad för det, sa han till sin älskade. Hon kunde aldrig bli respekterad eftersom hon dels var en främling (österrisisk) med enkel bakgrund. Han ställde på det sättet till med en skandal när han valde henne. England har alltid varit mer noga med hierakier i samhället än vi i Sverige. Allrahelst var skillnaden stor på 70-talet.
Och nu i veckan fick jag för mig att gå in i en videobutik på vägen hem, för att fråga om de möjligen hade Forsytesagan till försäljning. Jag såg ju alla repriser de gånger den gick och jag minns att jag satt och drömde om att det skulle finnas någon slags bandspelare fast för TV så att jag kunde spela in alla program och sedan se alltihop i ett enda svep. På något sätt har jag på senare tid tänkt att jag vill ge mig själv som 14-åring den presenten i efterhand. Även om det nu inte funkar riktigt så att jag kan sitta och titta på alla avsnitt i en följd så är känslan ändå lite lik. Det pirrar till på samma sätt när musiken spelar upp till en stillbild där alla medverkandes namn rullar långsamt så man hinner läsa allt! Och när det sen börjar är allt så bekant och samtidigt nytt. Min utgåva har ingen svensk text så jag får alltså börja lyssna på ett annat sätt. Och tolkar också lite annorlunda när jag inte hela tiden kan läsa översättningen. Då blir kroppsspråket ännu viktigare, liksom det nyansrika engelska språket. Det är roligt att liksom få ett nytt perspektiv på en gammal upplevelse. En del scener minns jag för att de är så starka och också för att jag minns kommentarer från mina föräldrar, och en gång spelade jag faktiskt in ljudet direkt i rummet från kasettbandspelare. Det var när Irene sa till Soames: ”I loathe you Soames….I loathe the very sight of you” som min mormor blev alldeles uppbragt och sa: ”Och det var det värsta! Det visste han inte förut!? Tyvärr har det där kasettbandet försvunnet. En tidsskildring i sig av hur kvinnosynen var då, på flera plan och i olika tidsepoker.
För Mormor var det värre att Irene sa så till Soames än att han hade tvingat sig på henne tidigare.
Det fanns så många skiftningar i allt och jag är glad att återupptäcka dem och att dessutom upptäcka nya. Jag förstår också att vissa tankar jag har haft har jag ärvt av någon av mina föräldrar. Nu när jag ser den kan jag inte alls hålla med. Å andra sidan fick jag nog ett och annat förklarat för mig. Det var ju trots allt ingen ungdomsfilm, fast jag tror att jag var den mest besatta Forsyte-anhängaren av alla. Läste böckerna och såg allt jag kom över om skådespelarna. Om jag ser nu vad ungdomar gillar, känns den här serien mossig, förstås. Gamla gubbar och gummor som skvallrar och pratar pengar och skandaler. Fast å andra sidan…när vi pratar kvalité finns det inte mycket som kan mäta sig. Och det där med skvaller om pengar och skandaler kommer vi nog inte undan i någon nutida TV-serie heller. Skillnaden är bara att allt var så mycket bättre förr! 😉