En liten, men dock tapper klack, travar iväg över bron mot Globen för att heja fram det svenska landslaget. Man undrar hur den lilla skaran ska kunna fylla Globen med heja-rop, men hoppas förstås på fler anslutande supportrar.
Och jag förstår den finske spelaren som tycker att det är väldigt tyst i Globen. Det hade antagligen gått bättre om de hade hyrt in den Hammarbyklack som årligen vandrar samma väg över bron inför fotbollssäsongens premiär. Om inte publiken kommer till Globen får man väl gå ut på stan och leta efter lämpliga supportrar?
”Vad surrar hon om nu då?” Jag förstår om ni undrar. 😉
Jag har gillat ishockey som barn, även om mina nerver på senare år inte tål spänningen. Det gäller i stort sett all idrott när den blir tillräckligt spännande. Jag blundar…
För att bli sådär bra som alla elitidrottare är krävs det träning. Övning ger färdighet, helt enkelt. Men nu kan man läsa att det inte finns idrottshallar, grusplaner, simhallar, etc, för ungdomsidrotten, alltmedan de gigantiska arenorna sprider sig likt ogräs. På grusplanerna läggs ut konstgräs så att ingen spontanidrott utom möjligen fotboll kan utövas. Ingen spontanidrott – ingen Zlatan, Björn Borg, Carolina Klüft. Det blir inga stora idrottare utan de små som på gräsrotsnivå får tillfälle att spela, leka och drömma. Inte utan den basala leken, spelet, idrotten. Den som utförs när inte vuxna står och ser på och bedömer och berömmer, utan elitsatsningar i sikte. Ingen kan tillhöra elitskiktet ”utan att ha passerat GÅ”. Eller som det så klokt stod skrivet i DN idag; ”Ingen bygger toppen på pyramiden först”.
Och det säger väl sig själv…finns inga ”gräsrotsspelare” finns snart ingen ”gräsrotspublik” heller, och så är vi tillbaka där vi började….då blir det snart ännu svårare att fylla alla våra jättearenor.
Bara Bruce Springsteen kan, men hur länge ska han orka? 😉
Time in Stockholm 
Tid 