Nu är vi i farten igen, mobilen och jag.
Att gå till jobbet – bara det kändes som en kamp. Nästan yr och darrig efter en tio minuters promenad från tunnelbanan till jobbet, men jag var ändå nöjd med att ta mig iväg överhuvudtaget. Ett stort steg för mig men ett litet för mänskligheten. Typ. Väl på plats går tiden svindlande fort och det är roligt att träffa alla, och på slutet av dagen inser man hur fort konditionen kan försvinna ur en kvinna i övre medelåldern. Det är bara att bita ihop och gå vidare…
Glädjande nog var jag saknad förra veckan i den klassen där jag hade introducerat mitt dansmatteprojekt. Tidigare har det testats i förskoleklasser, men nu ska jag prova med förstaklassare är det tänkt. Mycket spännande och roligt. Och det gör inget att barnen saknar det redan efter en första introduktion.
Igår var jag ju på konsert och lyssnade på mycket vacker och ibland smärtsamt vacker musik. Johannespassionen är ju berättelsen om Jesu lidande och historien om hans väg till korset. Varje gång jag hör den historien slås jag av hur allt går igen. Hur mobben styr och den till synes hopplösa kampen mot dumhet och enfald. Hur den gästande hopen människor i sin okunnighet kan skicka människor till avrättning av olika slag, men oftast av samma skäl: Någon har stuckit ut, har varit lite förmer än flertalet, har inte velat eller kunnat anpassa sig till mobben och därför förtjänar denne någon inget annat än döden.
En enkel matematik, tycks det, och därför så gångbar. Och den upprepas om och om igen genom världshistorien. Vi lär oss aldrig. Vi lär oss bara att gestalta detta drama på en rad olika sätt till världens vackraste musik. Och det är ju vackert så…. Kanske kommer några människor någon gång i framtiden lyssna och dra lärdom utav detta?
Jo, för mänskligheten måste alltid föra berättelserna vidare från generation till generation – Både om det onda och det goda, för att den tröga mänskligheten som aldrig lär sig, till sist och i ren utmattning hinner vrida den tunga skutan i rätt riktning igen.
Tills dess kan vi bara hoppa och leka och njuta av det vi kan och leva så gott vi kan så länge vi kan. Men aldrig får vi följa en mobb utan att veta varför eller vart vi är på väg.
Att göra som vår utrikesminister har gjort – fördöma ett lands förkastliga sätt att straffa människor med piskrapp, som strider mot mänskliga rättigheter – det är mod.
Att stå och gasta i kör med en massa andra om hur fel det var att göra det utrikesministern gjorde vid fel tidpunkt och på ett odiplomatiskt sätt, utan att stå upp för de mänskliga rättigheterna, tillsammans med utrikesinistern istället för mot – det är inte mod!
Det var lektion ett i anti-mobbskolan. 😉
Time in Stockholm 
Tid 