Så rullar vi vidare i livet – ibland lite snett och ibland går det som på räls.
Idag var vi på besök i våra gamla fritidslokaler. De hyrs numera ut till en förskola vars egna lokaler renoveras. De hade bara 15 barn där just nu, så de hade stängt av delar av våra stora lokaler för att det inte skulle kännas ödsligt. Det kan jag förstå. Men i vårt gamla samlingsrum med mitt bortskänkta piano i hade de vagnhall. Det kändes lite som att häda. Det blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Men livet går vidare. En plats full med minnen och med karaktär. Den har varit mitt andra hem i ungefär 20 år. Ett älskat ställe av barn, föräldrar och personal. Det sitter i väggarna, sa vi som jobbade där på 90-talet.
När vi lämnade vårt gamla fritids för Paviljongen på skolgården, hade vi cirka 50 barn – sexåringar och sjuåringar – och 4 i personalen, ibland bara 3.
När jag började 1990 hade vi 35 barn och 5 – 7 vuxna i personalen. Då hade vi heller inga sexåringar utan det var ett fritids för lågstadiebarn. Betydligt lugnare och lättare, plus att lokalerna var mycket fräschare. Nu är det ett renoveringsobjekt, vårt kära gamla fritids.
Som det ser ut nu, längtar jag inte tillbaka, men jag kan längta till vår bästa tid…..hela 90-talet. Då allt bara flöt på – samarbetet gick som en dans tack vare att vi hade så roligt med varann och med barn och föräldrar.
Och jag tänker att det är skönt att vara så pass gammal att man har fått arbeta under ett så tillåtande klimat, för nu dras ju bara snaran åt för varje år.
I alla fall på fritids. Säger de att de ska satsa på skolan ska vi inte låta oss luras….pengarna tas från de uteblivna satsningarna på fritids. Tro mig! Så har det varit sedan Göran Perssons dagar och Alliansen tog tacksamt emot stafettpinnen och drog åt snaran än mer. Snart finns ingen utbildad fritidspersonal kvar som orkar hålla den pedagogiska flaggan högt. Fritids tas över av unga, visserligen pigga, men outbildade vikarier, som tjänar pengar för att rätt som det är försvinna på resa jorden runt, eller för att studera eller göra något annat spännande. Det är dem väl unt, men hur går det för barnen och kontinuiteten i personalgruppen när alla slutar titt som tätt? Billigt på kort sikt, men på lång sikt….kommer fritidshemmen att finnas kvar?
Nyckelbarn fanns det på min tid. Hur ska det gå nu när barn knappt får gå över skolgården själva utan vuxens närvaro.
Men nu rullar jag vidare med nya friska tag.
Vi ses imorgon. 😉
Time in Stockholm 
Tid 