Smal smak……. #85

I morse när jag gick ut för att köpa mjölk, slog det mig hur smal musiksmak vi alla har om man jämför med hur mycket olika slags musik det finns här i världen.

Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten…..
Den visan sjöng jag när jag var barn, och föga anade jag väl då hur stor världen verkligen var, trots att texten fortsatte med…. ”större än du nånsin tror, Lasse, Lasse liten…. ”

Och dessvärre har jag fortfarande svårt att omfatta allt, vara öppen för nya intryck och ta vara på de gamla. Och jag är inte ensam….

Visst är jag nyfiken på en del ny musik, men inte inom alla genrer. Jag är nyfiken på att läsa någon omskriven bok och ta del av modern
konst… och gammal, men….

Var går min gräns? Har alla bara sitt eget smala spektra som räcker en bit, men inte räcker hela vägen runt? Eller finns det människor som är mer mottagliga?

Med anledning av gårdagens eurovisions-evenemang tänkte jag att det var väl synd att värdlandet inte passade på att göra stort nummer av deras egen Wolfgang Amadeus Mozart, som ändå måste kallas för en av världens bästa melodimakare genom tiderna….
Men de missade det öppna målet där… om det inte hände nåt i mellanakten, när jag hade somnat?

Men på väg tillbaka med den inköpta mjölken tänkte jag vidare… Det finns människor som aldrig har hört talas om Mozart och än mindre hört något av hans musik, precis som det finns schlagermusik ute i världen som jag inte känner till. Och att då få höra att det här är världens bästa musik…. Jag vet inte hur mottaglig jag skulle vara. Men i den bästa av musikvärldar skulle alla vara mer nyfikna på varandras musikkultur, åtminstone när det är musik utanför tävlan.

Från mitt 70-talsperspektiv borde man inte tävla i musik, men å andra sidan är det ju ändå ett sätt att mötas och lyssna på varann. Särskilt roligt är det när vissa deltagare har mer folkmusikaliska inslag. Då kan man ju nästan tycka att det är bra på riktigt.
Men när det fifflas med poäng och buas på artister så att de gråter, känns det ju smått osmakligt. Jag har aldrig trott att tävlingar ädla känslor föder, och har aldrig blivit motbevisad heller.

Musik får aldrig vara till för sin egen skull när den inte får intas som en läcker måltid, utan först ska den mätas och jämföras innan den blir funnen för kort eller lång eller dum eller seg eller falsk eller ful, eller helt enkelt alldeles, alldeles underbar! Och då vinner bara den och ingen annan. De andra är ratade medan vinnaren är en av 27 som blir ihågkommen. Snacka om smalt spektra! Kanske minns vi den mest för att den vann och för att artisten framförde den väl, men inte många minns förra årets vinnare, och framförallt inte vem som har gjort låten.

Varför?