Att sjunga långsamhetens lov….

Under hela mitt liv har jag hyllat långsamhet, eftertänksamhet och tankeverksamhet som kan leda vidare….

Läste i dagens DN om hur snabb kulturen ska vara nuförtiden. I en blinkning ska hela värdslitteraturen ses, förstås och glömmas bort. Ingen orkar med en upplevelse längre än 2,5 minut lång. Sen behövs en paus. Konserter kan vara högst 20-25 minuter långa, annars kroknar publiken.

Jag oroar mig för framtiden.
Hur ska vi kunna samtala med varann och hinna få svar innan samtalspartner somnar?

”Jag tycker så mycket om dig, för att…”
”zzzzzzzzzz…..”

Jag bloggade i 100 dagar i sträckl, i våras, och gjorde det på mobilen, för att inte skriva så långrandigt och långt, men det duger minsann inte i de här
sammanhangen….

Jag inser att min tid är förbi.
Kanske kommer min blogg i framtiden stå som exempel i läroböckerna – om det ens existerar dylika – på hur långt ett blogginlägg inte får bli – med en liten varningstext om att man kan ledas ihjäl om man försöker läsa ens ett kvarts inlägg.

Nåväl.. Jag kommer stolt veckla ut min ”pride-flagga”, där det står: Vi är inte lika långa, men vi är lika många! 😉

När jag nu rusar mot undergången med mitt pedagogiska projekt efter åtta års kreativ långsamhet, idog eftertänksamhet samt noggrant utprövande av mina danser och musik, ser jag mig för min inre syn omsprungen i innerkurvan av någon illerliknande figur som utan pardon trängs i målgången.
Jag har skrivit om denna oönskade konkurrenssituation i ett tidigare inlägg, men nu, efter en lång sommars tankeverksamhet, kan jag se fördelarna.

Äntligen tvingas jag göra slag i saken.
Annars hade jag kunnat förlora mig i långsamhet ett decennium till…. minst…

Så….Varför detta grunnande?
Jag har redan allt. Jag kan allt jag behöver kunna! Jag vet allt jag behöver veta. Jag brukar säga att jag jobbar bäst under press. Upp till bevis, Millroll!