En resa bakåt i tiden, och i rummet, kan gå i ett huj. Idag for vi till Nacka – närmare bestämt Neglinge – där vi bodde för sisådär 25 år sedan. Vår bostad befann sig i vad vi kallade ”Saltsjöbadens slum”, vilket det naturligtvis inte var, men det var ändå de enda hyreshusen därute bland de gigantiska och fina villorna. I hyreshusen bodde människor av olika sort och de kom från olika håll i världen. Det fanns människor från Tyskland, Polen, Gambia och Italien, bara i vår trappuppgång. Det var spännande! Vi fick komma på ettårskalas till den Gambiska familjen tillsammans med vår vän från Polen, som bodde två trappor upp. Vi var tre blekansikten i ljusa kläder, som satt och beundrade vår värdfamiljs färgstarka vänner i vackra kläningar, som stod och dansade och pratade medan männen satt utmed väggarna och pratade med varann och oss och åt något gott. Ingen drack alkohol, men alla var glada och stämningen var god.
Nuförtiden finns det nog inte så många nationaliteter därute. Det som förut var Nackhem, är nu en bostadsrättsförening.
Jag är glad att jag bodde där då. Jag har aldrig haft så mycket grannkontakt som vi hade där, varken förr eller senare.
Det var både roligt och lärorikt att lära känna andra kulturer. Inte alltid enkelt, förstås, men finns det hjärtrum så….
Men det fanns grannar i huset mittemot, som ogillade våra gambiska vänner och kallade dem vid n-ordet och ville att vi skulle skriva på listor om att de skulle förflyttas. Vi vägrade förstås.
De var ju våra vänner!
Det var första gången jag stötte på någon form av rasism, tror jag.
Det kändes skönt att veta att vi då hade fått möjlighet att byta vår lägenhet mot den vi har nu. Plötsligt kändes det lågt i tak i denna ”fina” del av världen.
Men våra vänner från Gambia hade ingen möjlighet att flytta. Inte då i alla fall. De blev ledsna när de hörde att vi skulle flytta, och kvinnan sa:
– ”då blir vi ensamma här”.
Jag trodde den tiden skulle vara förbi, men jag, och en stor del av mänskligheten, bedrog sig.
Aldrig vila och tro att allting ordnar sig bara alla är snälla och vänliga!
Eller? Borde inte det räcka?
Nu for vi till Saltis för att bada, och det gjorde vi på ”vårt eget gamla närbelägna bad”, som vi ju delade med några stycken…. 😉…. men det känns ändå trivsamt och familjärt där, och fast vi flyttade ifrån Neglinge för dryga 20 år sedan finns känslan kvar än idag.
Och jag tänker att det finns ett hopp ändå. Vi kan gå mot ljusare tider, trots att molnen tornar upp sig till att börja med, bara vi tar ett steg i taget.
Varje framsteg är en framgång.
Och en strimma av hopp ger mer ljus åt dem som följer efter. Men ser du bara mörker, kan du inte ens ta ett steg framåt.
”Always look on the bright side of life”, som redan de gamla grekerna sa…..
….nä, jag bara skämta…. 😉
Time in Stockholm 
Tid 