Efter ännu en helg i badandets tecken, sitter jag bekvämt tillbakalutad i fåtöljen hemma ”på mammas gata i stan” och läser alla kloka och hoppingivande artiklar om flyktingar och deras umbäranden ute i Europa, om den ständiga kampen för överlevnad, om hopplöshet och missade när man blir lurad men också hur medmänsklighet kan hjälpa och trösta.
Vi som sitter här hemma på vår kammare och undrar hur vi ska hjälpa och på vilket sätt, söker säkert som jag artiklar och berättelser som ger oss puffar i vissa riktningar.
När människor som Angela Merkel visar var skåpet ska stå utan att darra på manschetten, känns det hoppfullt för alla, inklusive flyktingarna.
När jag tar del av Jan Egelands tankar känns det än mer hoppingivande.
Det finns faktiskt en väg att gå, men det kräver samarbete och samförstånd.
Har det gått förut, kan det väl inte vara omöjligt nu, att vända trenden och ändra riktning?
Igår kväll såg jag Casablanca på tv, och tänk att det var som om jag såg den för första gången. Att den skulle handla om flyktingar och flykt undan fascism och förtryck har jag glömt, eller missat tidigare. Men nu kändes den väldigt uppdaterad, trots att jag såg den på landets ”tjock-tv“.
Intet är nytt under solen, och mörkermän och kvinnor kommer alltid att finnas, men med en smula upplysning, kan vi kanske hålla dem stången? 😉
Time in Stockholm 
Tid 