I sista stund..

I sista stund klev jag in på mitt kära fredagsfik, dit jag har gått och cyklat på fredagar när jag har slutat tidigare,  sen urminnes tider.

”Du hann”, ropade caféföreståndaren till mig när jag klev uppför trapporna.

Hann vadå? Jag förstod ingenting förrän jag såg den lilla skylten vid kassan.

Då stannade världen för en kort stund.

Och tänk att jag hade gått dit just idag, deras sista dag….En måndag?!

Det kunde inte heller Josef smälta.
”Tänk att du kom idag – en måndag!”

Jag vet inte riktigt själv hur det kom sig, men det var det att det var så länge sedan…. Jag ville väl helt enkelt träffa dem.
Hade jag kommit på fredag, hade det varit för sent.

Alltid samma vänliga och glada bemötande – Är det redan fredag? En cappuccino som vanligt? All personal har varit lika hjärtlig och tillmötesgående, men det har till stor del berott på caféägarna. De har varit själva hjärtat och förebilderna för sin personal, och sina kunder….I över tjugo år har de haft stället och jag har varit där ungefär lika länge. Det har varit basen och grunden för mitt välbefinnande under perioder när det har stormat lite extra omkring mig på jobbet.

Och visst kommer allt finnas kvar, inklusive den fina personalen och den goda cappuccinon, men en stor lucka i hjärtat kommer att vara svår att fylla med ny hjärtlighet…..

Jag, och många andra stammisar med mig, fick kramar och glada tillrop innan vi gick. Försökte förgäves övertala Josef att de skulle komma och fika med mig på fredagarna, men i det fallet var de svårflirtade. Men vem vet? Efter några månaders ledighet kanske de inte kan stå emot….

Men idag blev jag bjuden på min sista cappuccino. Det har hänt ett antal gånger under årens lopp att jag har blivit bjuden, och med samma generositet som de har bjudit på sig själva.

Efter att Kerstin tagit betalt för kakan gick hon runt disken och gav mig en kram och tackade för alla år.
Det var pensionsdags för en av dem och det hade gått många långa tunga år. Roliga också. Men…. Orken räckte inte längre….Det var därför.
Men det är inte nåt som har märkts på dem, direkt. Bara det goda humöret har lyst igenom….

Jag var nästan fortfarande i chock när hon berättade om varför och hur.

En strid ström av stammisar kramades de med, medan jag förstummad drack mitt kaffe och åt min chokladbiskvi.

Till slut en avskedskram – ”hälsa dina väninnor!” – och så farväl..

Men på vägen hem tröstade jag mig med att ingen hade dött och att mitt kära café står kvar och än så länge tycks fredagarna oändligt många.

Au revoir, mes amis!