Se upp!

Orosmolnen på himlen har ännu inte skingrats, men för ett ögonblick kändes luften lättare att andas.
Den mänskliga godheten visade sitt rätta ansikte – generositeten fick blomma och empatin befruktade samvaron inom och utom nätet.

Kan det verkligen kännas så här bra att vara en simpel medmänniska?

Får människor verkligen känna sig nyttiga och snälla utan att bli anklagade för saker de inte är, eller någonsin har sagt? Det finns alltid nåt fel på alla andra människor utom en själv…verkar några tycka.

Men under det mest intensiva dygnet efter bilden på den lilla pojken som inte längre levde, var det som om mänskligheten exploderade av godhet. Även alla kommentarer och goda råd på nätet var vänliga och ljuset och värmen spred sig genom Sverige och Europa, och det kändes verkligen lättare att andas, och jag undrade om alla dessa klagoandar och illasinnade, misslynta och missunnsamma hade tappat andan alldeles. De hade kanske gått upp i rök?

Nej, naturligtvis inte. De var bara hemma och bytte om och grävde fram sina äldsta och mest illamåendeframkallande floskler ur lagret. Något nytt har de nämligen inte att komma med nu heller.
”Ni som är så goda och rika och bor så fint i Stockholms innerstad   – bjud hem alla flyktingar!”
”När ska ni hjälpa våra egna hemlösa och pensionärer?”
”Ja, men gör det själv”
”Nej, det är väl inte mitt fel att de krigar långt borta – det är kommunisternas fel att alla kommer hit”…

Logiken är hårresande.  Alla som gör något åt världsproblemen och alla som hjälper människor i nöd, kallas hycklare och beskylls för att ljuga.

Det är ovärdigt mänskligheten att resonera så. Och jag känner att jag sjunker lågt i värde själv, när jag läser allt detta. Jag får lust att hämnas, att skicka sylvassa och elaka svar, och jag önskar all världens olyckor över dem som själva aldrig skulle hjälpa en nödställd,  så att de minsann fick se….men jag hejdar mig, som tur är!
Hämnd lönar sig inte. Våld föder våld och ingen vinner i slutänden.

Det bästa måste vara att höja blicken igen och inte fastna i kommentators-sörjan.
Att vara där jag ser ljuset, och hoppet i mina medmänniskors ögon, är naturligtvis det bästa.

Att se möjligheter är inte alltid så lätt, men i mörkret går det inte alls. Där är alla tankar dunkla.
Så kom upp i ljuset alla mörka tankar så får vi skaka om lite grann, så att dammet yr och flyr….

Se upp! Nu kör vi!