Se framtiden an…

Det tionde nyåret i bloggsfären känns ovisst men ändå mer mindre ovisst än på länge. I många långa år har har jag undrat vad jag egentligen ska bli när jag blir stor. Jag har utbildat mig och bildat mig på allehanda lärosäten och på olika arbetsplatser. Jo, för teori och praktik befruktar varann, liksom ett långt livs goda och mindre goda erfarenheter bidrar till min kunskap om mig själv och mina tillgångar och brister. Kanske kan bristerna lära mig ännu bättre hur jag ska göra vid nästa tillfälle jag märker av dem?

Precis som övriga tillkortakommanden kan lära mig hur jag ska bemästra liknande situationer, kan jag säkert också dra nytta av alla goda stunder då jag gjorde allt helt rätt. Problemet är att det är inte de stunderna man minns bäst. De gånger jag trycker på rätt knapp på någon elektrisk apparat och allting funkar, inte minns jag nästa gång på vilken knapp jag tryckte… Det funkade ju! Består hjärnan bara av en massa negationer? Det verkar nästan så. Glöm inte stänga av spisen… Gå inte under en stege… Lägg inte nycklarna på bordet… Du ska inte sitta på sten före midsommar (för att undvika blåskatarr)!

En del är ju skrock, men icke desto mindre – vi glömmer aldrig dessa negativa förmaningar.
Hur kommer det sig?

Mina mest positiva tankar kan vara ibland att jag ska sluta med det ena eller andra – inte äta så mycket choklad, inte lägga upp så mycket på Facebook, inte sitta så mycket still på helger och efter jobbet. Men i det fallet tycks inte min hjärna förstå ordet ”inte” så bra, för det är just vad jag gör under ledigheten.

Men nästa år ska bli bättre. Då ska jag tänka positivt utan negationer. Om jag provar det ett år kan vi ha utvärdering här om ett år.
Och en sak vet jag. Jag behöver inte undra vad jag ska bli när jag blir stor för jag är redan stor. Jag har ett arbete som jag inte lämnar förrän jag går i pension eller startar mitt eget företag.