Det går långsamt fram, men det går ändå fram.
Idag var det planeringsdag på fritids. Riktigt spännande. Vår arbetslagsledare berättade om fyra personlighetstyper och hur, var och vad de stod för. Vi fick placera in oss i den kategori där vi kände oss mest hemma. Det visade sig att tre av oss kände oss hemma i den kreativa gruppen och en i ledar-gruppen, men ingen hade placerat sig bland de strukturerade eller omhändertagande/relationsbyggande. Fast vi tyckte alla att vi hade ganska mycket av den senare i oss. Annars hade vi inte jobbat med barn, förmodligen….
Men ingen kände sig särskilt ordentlig eller strukturerad.
Det roliga var att på det sättet kunde vi tydligt se vilket som var vårt arbetslags utvecklingsområde, utan många och långa diskussioner.
Att sen verkligen bygga upp ett bra och fungerande arbetslag, kan ta flera månader. Men en god början är alltid en bra start om man faktiskt vet var man ska börja och hur.
Mitt eget pedagogiska projekt skulle också behöva en liknande genomgång.
Nu är det bara jag och mina egna förmågor som behöver rannsakas, men om jag tänker på det jag behöver utveckla och på det som redan är gjort så blir det ganska tydligt vad jag själv brinner för och tycker är roligt och vad jag hela tiden skjuter åt sidan för att det känns för svårt eller tråkigt – något jag aldrig tror att jag kommer att behärska eller förstå.
Och då förstår jag också att det är just det eftersatta som jag måste koncentrera mig på. Jag måste bara köra lite pep-talk först så att jag tror att det tråkiga är roligt och spännande när jag väl kan det. Ungefär som jag säger till barnen när de inte vill göra nåt in inte kan.
Jag måste också preparera min självbild. Jag gick på en företagarmässa för några veckor sedan för att lära mig lite om företagande. Jag kände mig udda på en gång när jag gick runt bland alla blivande smarta företagare eller när jag såg dem bakom diskarna, som skulle vara rådgivare åt mig och åt de andra. Det var kanske inget fel på dem men ingen såg mig eller verkade bry sig. Efter tio minuter gick jag därifrån med en blandad känsla av misslyckande och stolthet. Som en ful ankunge som en vacker dag ska visa hela världen vem som vinner i längden .
Jag har kanske aldrig varit ful, men jag har alltid identifierat mig med den fula ankungen. När jag var i 6-årsåldern var jag tvungen att lämna rummet för att jag grät så ohejdat när mamma läste den sagan för mig och några till, så att ingen hörde vad mamma läste.
Jag var nästan otröstlig. Min bror berättade att det slutade lyckligt och så småningom kunde jag väl höra sagan till slut. Och inuti mig växte nog sakta en inre vacker vit svan som då och då får chansen att breda ut sina vita vingar. Men just den dagen på företagarmässan var svanen väl inbäddad djupt inne i mig, där jag tuffade runt i alltför varma kläder och med en tung ryggsäck och var mest varm och irriterad på min egen brist på framåtanda och positivt tänkande.
Och då bestämde jag mig. Jag ska göra på mitt sätt, med mitt projekt som ledstjärna. Jag kan bli en annan typ av företagare. Jag är inte van vid att vara min egen utan har alltid jobbat i arbetslag, där vi kan hjälpas åt och komplettera varann.
I mitt projekt måste jag komplettera mig själv med förmågor jag inte visste att jag hade. Om jag inte hittar dem på en gång är det väl bara att sträcka på svanhalsen och speja i nya riktningar.
Time in Stockholm 
Tid 